med stor förtjusning och omtalade bland andra nyheter, att Marie rest till Lübeck för att vårda sin syster, som brutit ena benet.
— Det kan dröja veckor, innan hon kommer tillbaka, anmärkte Hanna. Det blev mycket svårt för henne att bege sig av, men hon gläder sig åt att kunna vara sin syster till nytta.
— Ja, vi insekter är ett utomhussläkte, utbrast Lisbeth. Kommer en lyckligt och väl tillbaka, så flyger genast en annan bort. Hur länge dröjer det, innan vår Trollslända åter fladdrar mot södern?
— Åh, det blir kanske inte alls av, för mamma har känt sig mycket starkare i sommar. Jag önskar också, att vi finge stanna hemma, sade Hilde. Hon tyckte, att modern föreföll jämförelsevis frisk, och hyste icke den minsta oro för framtiden.
Om Hugo hade Hilde icke hört något mer. Herr Born hade endast talat om för henne, att överste Hermsdorf skulle resa ned till honom och ordna hans affärer. När hon för första gången var på besök hos släktingarna, sade översten vänligt men allvarligt:
— Jag vill be dig, kära barn, att aldrig mer skicka pengar till Hugo, utan i nödfall vända dig till mig. Jag är visserligen övertygad om att han inte vidare vänder sig till dig, men jag vill ändå varna dig. Hugo är en mycket lättsinnig människa, och jag vill skydda dig mot hans inflytande.
— Farbror, han var väl mycket ond på mig?
— Det hade han inte den minsta anledning till. Du hade inte kunnat handla annorlunda, än du gjorde, och vi ska hoppas, att han kommit till insikt om det.
Hilde såg forskande på farbrodern, och hans allvarliga uppsyn oroade henne.
— Är du mycket ond på Hugo, farbror? frågade hon ängsligt.
— Ja, det måste jag tyvärr vara, ty han gör mig stora bekymmer. Men säg ej ett ord därom till din mor, Hildegard, ty jag hoppas ännu att kunna hålla bekymren borta från henne.
