deles ensam, svarade hon och omtalade sedan, var Hilly var. Han följde med henne in i köket, där hon genast fortsatte med sitt arbete.
— Ursäkta mig, Heinz, men jag kan inte låta min tvätt ligga, för då skulle den genast torka, förklarade hon. Det är verkligen bäst, att du följer Hildes inbjudan och far ut till Wandsbeck.
— Du vill visst gärna bli av med mig? sade Heinz och sjönk lugnt ner på en stol.
— Jag kan verkligen inte underhålla dig, för jag har så bråttom, och det dröjer nog en bra stund, innan pappa och mamma kommer hem.
— Då ska jag inte störa dig längre, sade han och reste sig upp. Adjö! Hälsa tant och farbror!
— Adjö! Roa dig duktigt!
Han rusade nedför trappan. Hon stängde dörren och återvände långsamt in i köket och tog upp ett nytt plagg. Samtidigt ryckte det smärtsamt kring de vackert tecknade läpparna. Helt plötsligt satte hon ned strykjärnet, sjönk ner på stolen och brast i lidelsefull gråt.
Under tiden steg Heinz på en spårvagn och åkte ut till Wandsbeck. Sällsamt nog såg han nu lika dyster ut som strax förut Klara, och hans uppsyn ljusnade inte ens, när han gick genom herr Borns trädgård. och Hilly, helt glad i hågen, sprang och mötte honom.
⁎
De få dagar, väninnorna ännu fingo vistas i
Hamburg, förflöto fort och angenämt. Hilde hade nog
kunnat stanna ännu längre, men hon ville helst ha
sällskap hem med Hilly. Så båda lämnade Hamburg,
visserligen med beklagande, men samtidigt mycket
belåtna.
Hanna, Lisbeth och Emmy togo emot väninnorna
