— Mormor, du är så allvarlig i dag, sade Hilde och lade smeksamt huvudet mot mormoderns axel. Är du ond på mig?
— Nej, barn, jag önskar endast, att du inte hade glömt så fort alla de goda föresatser, du fattade i går. Jag skulle ännu vilja uppleva, att min kringfladdrande lilla Trollslända bleve ett riktigt förståndigt människobarn, som kunde bereda oss alla glädje.
— Det ska du även få, endaste mormor, det lovar jag dig riktigt säkert!
— Gott, barn! Jag vill inte uppge hoppet ännu. Men skynda dig nu, så att du snart är färdig, så dricker vi kaffe tillsammans. Mamma får sova så länge hon vill, ty hon är nog mycket angripen.
Mormor gick, och Hilde ägnade sig åter åt sitt arbete, som nu avlöpte litet ljudlösare. När de druckit kaffe, måste hon damma i de andra rummen och vattna blommorna. Sedan tittade hon ännu en gång på sina konfirmationsgåvor, och därpå slog hon sig ned för att i lugn och ro ännu en gång läsa igenom de brev, hon emottagit. Medan hon höll på med det, kom brevbärarn och lämnade henne två till.
— Från England och från farbror Born i Buenos Aires, mormor! utbrast hon och öppnade först det sistnämnda brevet. Heta tårar strömmade över hennes rosiga kinder, då hon tog upp en liten cypresskvist ur det. O, mormor, från pappas grav! Så snällt av farbror att skicka mig den!
Hon lät ömt handen glida över kvisten, torkade sina tårar och fördjupade sig i brevet.
Jämte sina föräldrar och sin några år äldre bror Hugo hade Hilde vistats flera år i Buenos Aires, där hennes far, en skicklig läkare, på inrådan av en därstädes bosatt vän, köpman Born, hade slagit sig ned såsom praktiserande läkare. Under en svår feberepidemi två år tidigare hade doktor Hermsdorf skickat hem hustru och barn, därför att hans lungsiktiga fru icke tålde vid klimatet längre. Själv hade han haft för avsikt att följa efter sin familj, så fort hans efter-
