far hette Enriko Ribera, min mor hette i sig själv Toledo!’
Då bredde han ut armarna och drog mig till sitt bröst, i det hans oseende ögon höjdes som i bön mot himmeln.
’Gud välsigne den dag, det blivit mig förunnat att sluta min älskade dotter Mercedes' son i mina armar!’ utropade han.
Under tystnad höllo vi varandra omslutna en stund, men så sköt han mig sakta ifrån sig och, lät sin darrande hand glida över mitt hår och mitt ansikte, som om hans måst pröva varje drag av det.
’Ja, det är Mercedes' son’, mumlade han för sig själv. ’Det är hennes lena hår, hennes vackert tecknade ögonbryn, det är hennes lilla mun, som alltid förstod att prata och skratta, det är hennes barn drag för drag. Var välkommen till din moders hem, min son, som hädanefter även skall vara ditt.’
Han kysste mig på pannan, och sedan ringde han. Jag reste mig upp, men han behöll min hand kvar i sin, och sålunda förblev jag stående bredvid honom.
Dörren öppnades, och Mercedes kom in. Men hon tvärstannade helt förvånad, när hon observerade gubbens sinnesrörelse.
’Är det du, Mercedes?’ frågade han. ’Gå efter din mor och kom sedan med henne tillbaka!’
Flickan lydde, och vi väntade under lystnad, tills båda åter blevo synliga. Donna Isabella, den gamla herrns svärdotter, var en kraftig dam med energisk uppsyn. Hon hälsade vänligt men reserverat på mig och tog sedan jämte dottern på svärfaderns uppmaning plats bredvid honom.
Med nästan högtidlig röst omtalade min morfar, vem jag var. Om jag i hemlighet fruktat, att dessa avslöjanden icke skulle göra det intryck, jag hoppats, så hade jag grundligt misstagit mig. Den renaste glädje strålade ur bådas ögon, Mercedes jublade, och donna Isabella tryckte hjärtligt mina händer.
’Himmeln vare prisad, att ni så lyckligt blivit förd
