trädare anlänt, men han hade insjuknat i gula febern, när epidemien nästan gått över, och ryckts bort såsom farsotens sista offer.
Herr Born korresponderade sedan dess med vännens änka och även med Hilde, som mycket gärna skrev till onkeln. Hans fosterson Enriko hade haft sällskap till Europa med doktorinnan Hermsdorf och hennes barn för alt tillträda en anställning hos herr Borns far, som var köpman i Hamburg, och stanna några år i Tyskland. Det var något särskilt med Enriko; han var icke tysk till börden. Herr Born hade funnit honom som litet barn i en döende kvinnas armar utanför sin port. Han hade låtit bära in henne och fått höra av henne, att hon var baskiska till börden och att hennes man hetat Enriko Ribera, och sedan hade hon dött, efter det att han lovat henne att taga hand om barnet.
Lilla Enriko hade vuxit upp såsom hans son och upplevat en lycklig barndom tillsammans med Hugo och Hilde. Båda älskade honom, som om han varit deras bror, och nu hade han i sällskap med Hugo kommit dit till Hildes konfirmation. Samtidigt skulle han taga avsked av henne, enär han skulle vistas ett år i England såsom volontär hos en stor handelsfirma och sedan återvända hem till Buenos Aires. Han hade uppgivit sin ursprungliga avsikt att avlägga ett besök i Spanien för att efterforska eventuella släktingar till hans föräldrar. En ung vän till honom, Alfonso di Costa, hade satt himmel och jord i rörelse, dock utan att finna det minsta spår. Enriko hade formerat bekantskap med Alfonso och dennes syster Carmen under överresan till Europa och korresponderade alltjämt med den tyvärr sjukliga Alfonso.
Under sitt besök i Weidenburg bodde Enriko efter vanligheten jämte Hildes bror, som studerade filologi, hos dennes förmyndare överste Hermsdorf, den avlidne doktorns bror, som tagit sig an de faderlösa barnen och med anledning av sin stränghet blev mera fruktad än älskad av den lättsinnige Hugo.
