förestående avresa från Spanien. Det hade varit i september, och nu befann man sig redan i februari, så att han måste för länge sedan vara hemma. Varför skrev han således ej? I fjol hade han skämt bort Hilde med brev, så att nu kände hon hans oförklarliga tystnad så mycket mer. Och inte heller onkel Born hade låtit höra av sig på länge. Det blev bäst, att hon skrev till farfar Born i Hamburg och bad om underrättelser om Enriko. Drömmande blickade hon in i kakelugnen. Så reste hon sig sakta upp och tände lampan, ty det var redan mörkt.
Hon satte en skärm på lampan, så att skenet icke skulle besvära modern. Därvid föll hennes blick på den sjuka, och det gick som ett styng genom hennes hjärta. Så sjuk och eländig hade mamma ännu aldrig sett ut. Hon smög sig närmare på tåspetsarna och lutade sig ned över modern. Hennes hjärta dunkade av obestämd fruktan. Om mamma endast ville slå upp ögonen och småle mot henne! Men den sjuka låg där stilla och orörlig, och bröstet höjdes och sänktes endast helt sakta under den tunga andhämtningen. Nej, det utbärdade Hilde icke längre, denna tystnad och ensamhet gjorde henne alltför betryckt. Hon smög sig ljudlöst ut och ilade in i rummet på andra sidan förstugan.
— Mormor, ropade Hilde snyftande, kom hit! Mamma ser så förskräcklig ut. Tror du, att hon är mycket sjuk?
— Men Hilde då! Du riktigt skrämmer mig! Den gamla damen reste sig upp och gick över till dottern, och Hilde följde efter med tårfuktiga kinder. Hon såg, hur mormodern böjde sig ned över den sjuka och lyssnade efter den rosslande andhämtningen. Så vände hon sig om och lät handen ömt glida över den darrande flickans hår.
— Mamma sover ju helt lugnt, barn, viskade mormor. Gå in till mig och försök att lugna dig.
Hilde lydde, torkade sina tårar och såg på klockan. Klockan var bara sex, och således hade Hanna ännu
