inte kommit hem. Lilla Trollsländan suckade och såg sig om efter någon sysselsättning. Hon hade lämnat sitt handarbete och sin bok kvar inne hos modern. Vad skulle hon nu taga sig till? Denna ensamhet var alltför nedtryckande, så hon fattade hastigt sitt beslut, lämnade rummet och öppnade sakta porten för att kila över till Hannas mamma på en stund. I detsamma trädde en översnöad gestalt fram mot henne, och en välbekant röst sade:
— God afton, Hilde. Bra, att jag träffar dig!
— Hugo —
— Hysj! Skrik inte så! Mamma får inte alls veta, att jag är här. Hur är det med henne?
— Inte alls bra. Hon ser så förskräckligt dålig ut, att jag bad mormor komma in, därför att jag var rädd för att vara ensam hos henne.
— Och vart ämnar du dig nu?
— Till Hannas mamma. Det var så förskräckligt all vara ensam, att jag inte härdade ut längre. Men hur kommer det sig, att du är här, Hugo? Har du redan träffat farbror?
— Nej, jag ville tala med dig, innan jag gick till honom.
Hilde såg med förvånad och ängslig min på honom, medan de gingo in i mormors rum. Vad är det, Hugo? Har det hänt något?
Han ställde sig framför henne och betraktade henne ett ögonblick under tystnad. Du hjälper mig, inte sant, lilla Hilde? sade han sedan. Den här gången får du det — jag tänker inte hemlighålla det, jag behöver endast ditt samtycke.
— Hugo, har du åter gjort skulder?
— Tala inte så högt, för mamma får ingenting veta. Nåväl, ja, jag befinner mig i knipa — mycket stor knipa till och med. Du måste hjälpa mig, Hilde!
— Hur ska jag kunna göra det, Hugo? Jag får inte så stora fickpengar, och jag har redan haft så mycket utgifter denna månad. Men vänta, så ska jag se efter, hur mycket jag har kvar.
