Hoppa till innehållet

Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Mamma får för närvarande ingenting veta — hon får inte ens veta av, att Hugo är här. Längre fram — ja, allt det där ordnar sig självt. Och gå nu in till tant, kära barn, ty jag har mycket att ombestyra, eftersom jag redan i dag reser till Leipzig för att ordna alla affärer.


⁎              ⁎


Vad det blev svårt för Hilde att samla sig så, att mamma ingenting märkte, ty modern fick icke ens veta, att Hugo var där, och det var ett hårt straff, som den lättsinnige unge mannen måste bära. Han fick icke beträda mormoderns hus, och dock kände han mången gång en oändlig längtan efter modern, ty hur lättsinnig han än var, älskade han henne dock högt. Under denna tid kom det över honom en djup ånger över hans förfelade liv, och han fattade allvarliga föresatser för framtiden.

Men så kom ändå den dag, då han fick överskrida sjukrummets tröskel. Den sjukas tillstånd försämrades allt mer och mer, hon uttalade själv sin önskan att få se sonen, och följaktligen blev han eftersänd. Hon förvånade sig icke det minsta över att hennes önskan blev uppfylld så hastigt. Ömt och längtansfullt sträckte hon fram sin avtärda hand mot honom, och djupt uppskakad och ångerfull sjönk han på knä vid hennes säng och lovade i sitt hjärta Gud att bättra sig.

Nu avtogo den sjukas krafter hastigt. Det syntes så tydligt, att slutet närmade sig, att inte ens Hilde längre kunde hängiva sig åt några förhoppningar, och en mild vårdag i mars insomnade den sjuka lugnt och fridfullt, omgiven av de sina, som sett slutet närma sig.


⁎              ⁎