först komma! Det, som inte vill böjas, måste brytas! Vår vackra, kära unga herre!
Då satte fru von Hollfeld sig plötsligt upp.
— Fort, Hanna! Vi måste genast resa till honom! Kanske vi ännu träffar honom vid liv. Se efter, när nästa tåg går!
I största hast vidtogos förberedelserna till resan, och en timme senare sutto mor och dotter på snälltåget, som förde dem till Priegnitz, där manövern ägde rum. Telegrammet var inlämnat i Pritzwalk, och dit foro damerna, och anlända dit, begåvo de sig direkt till sjukhuset.
Med bävan i hjärtat frågade fru von Hollfeld efter sonen, och tårarna strömmade över hennes bleka kinder, när hon fick höra, att han ännu var vid liv men medvetslös, enär han ådragit sig en svår hjärnskakning. Båda fingo komma in i sjukrummet. Hanna hade trott sig kunna vara stark, men självbehärskningen var nära att svika henne, när hon såg den älskade brodern ligga där som en död.
Och sedan tillbringade mor och dotter sina dagar i ängslan och bävan. Och de långa nätterna, som aldrig tycktes taga slut! Man hade visserligen lovat att med ens underrätia damerna, om det värsta skulle inträffa, men hur skulle de, som ständigt mäste frukta denna kallelse, någonsin finna ro?
I många, många dagar svävade den unge mannen mellan liv och död, tills läkaren äntligen började fatta litet hopp. Det, som blev svårast för fru von Hollfeld, var att varje kväll lämna sonen, och om hon icke haft dottern, hade det varit henne omöjligt att uthärda nätterna.
En morgon kom läkaren dem till mötes med glad uppsyn och sade:
— Nu kan jag ge er bestämt hopp, nådig fru. Vår sjuke har i natt återfått medvetandet och väntar er. Men — Han fattade den av glädje gråtande fru von Hollfelds hand — ni får icke visa er upprörd
