Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

inför er son. Var god och samla er, nådig fru, innan ni går in till honom.

— Jag är redan alldeles lugn, herr regementsläkarn, försäkrade hon ivrigt, men Hanna förde henne ändå in i mottagningsrummet, så att hon först skulle kunna fatta sig riktigt. Modern tryckte innerligt hennes hand.

— Mitt goda barn, sade hon sakta, jag vill lära mig av dig att förlita mig på Gud O, Hanna, om jag visste något offer, som jag kunde bringa i mitt hjärtas glädje!

— Jag vet ett, lilla mor, viskade Hanna med bönfallande min.

— Ja, svarade den hårt prövade kvinnan i förut aldrig känd vekhet, jag tror, att om han nu stode framför mig, skulle jag kunna förlåta honom allt.

Hanna omfamnade och kysste modern. Jag tackar dig i hans namn! Icke sant, jag får skriva det till honom?

Fru von Hollfeld smålog genom tårarna. Ja, Hanna, skriv det till honom, svarade hon rörd. Gud har nu visat mig en sådan stor nåd genom att låta Wilfried leva, att jag icke längre kan vara hård och oförsonlig. Och låt oss nu gå in till honom.


⁎              ⁎


Wilfrieds tillfrisknande framskred långsamt men säkert, sedan han väl blivit förd hem, och Joachim tillbringade sin tjänstledighet hemma för att förströ brodern litet, och gamla Christel strålade av förtjusning, då glatt skratt skallade ut till henne i köket.

— Gud vare tackad och lovad! mumlade hon för sig själv. Nu kommer det äntligen att bli annorlunda hos oss. Det är också på tiden, om Hannichen, barnet, någonsin ska få njuta litet av sin ungdom.