En dag kom Hanna in från trädgården. Gnolande på en visa, gick hon genom förstugan. Då öppnades porten, och in kom en högväxt man, som var Hanna en absolut främling. Detta skäggiga ansikte hade hon aldrig förr sett, och hon kände ingen herre med så grått hår.
Han såg ett ögonblick på den unga flickan. Så sade han sakta:
— Hanna! Min kära lilla Hanna!
Med blossande kinder och häftigt klappande hjärta trädde den unga flickan hastigt närmare. Var det möjligt? Kunde denne gamle man med det nästan vita håret och skägget, med det av sorg fårade ansiktet vara hennes unga, vackra farbror?
— Farbror Joachim? viskade hon skyggt.
— Ja, barn, det är jag. År av hårdaste arbete, umbäranden och ånger har icke dragit spårlöst förbi mig. Har min lilla älskling ej någon välkomsthälsning för den gamla farbrodern?
Tårarna strömmade ur Hannas ögon; djupt uppskakad kastade hon sig till hans bröst och ulropade:
— O, farbror, du har lidit mer, än jag någonsin anade! Stackars kära farbror! Men nu blir allt annorlunda. Mamma kommer att förlåta dig, och vi ska göra allt, så att du glömmer de sorgliga åren på andra sidan havet Men stig nu in här i rummet ett ögonblick, ty jag måste först förbereda mamma. Fru von Hollfeld såg förvånad på dottern, då denna kom in till henne med glädjestrålande uppsyn och tårfuktiga kinder. Vad är det, barn?
— Mor lilla, kan du icke gissa det?
Hon föll på knä, slog armarna om modern och blickade bönfallande upp till henne. Modern blev likblek och höjde avvärjande händerna.
— Joachim? utbrast hon.
— Ja, lilla mor, farbror Joachim har kommit hem för att hämta din förlåtelse. Ack, mor, du kan icke tänka dig, så gammal han blivit! Hon böjde sig ned och kysste moderns darrande hand.
