Fru von Hollfeld andades djupt. Ännu en gång ville den gamla oförsonligheten välla upp inom henne, men endast för ett ögonblick. Gå ut efter honom, Hanna, sade hon sakta.
Strax efteråt trädde han vid den unga flickans hand in i rummet. Hanna såg ännu, hur han knäböjde framför modern, så stängde hon dörren och skyndade ut i köket.
X.
EN LIVSFRÅGA.
Snart skulle Hilde lämna Schweiz, och hon levde för närvarande i en viss spänning, ty hon kunde när som helst vänta farbrodern, som skulle komma och hämta henne. På tant Adeles inrådan hade hon redan gjort alla sina avskedsbesök, ty det var icke antagligt, att överste Hermsdorf skulle kunna stanna där länge. Och i dag hade det anlänt ett telegram, att han skulle anlända under dagens lopp och bad Hilde hålla sig redo att avresa.
Överste Hermsdorf anlände fram mot kvällen. Hilde erfor en djup missräkning, när hon såg, att farbrodern var ensam, men när han glädjestrålande slöt henne i sina armar, fick glädjen åter överhand hos henne.
— Mitt älskade barn, sade översten och betraktade henne ömt och forskande, du är visst riktigt frisk och blomstrande, eller är det endast för ögonblicket, som du ser så fräsch och rosig ut?
— Nej, farbror, det är naturfärg, svarade hon glatt och smög sig intill honom. Vad jag gläder mig åt att äntligen få återse dig! Nu först märker jag, att jag emellanåt känt hemlängtan.
