Ja, om Emmy hade haft en aning därom! Hon och de båda andra flickorna hade endast fått veta, att det skulle komma en flicka till, men något mer hade de inte fått höra. De undrade mycket, vem det kunde vara, och dessutom kände Emmy sig djupt kränkt över att den obekanta därtill skulle dela rum med henne.
— O, det är förskräckligt! jämrade hon sig för de båda andra. Vad man allt får uppleva hos främmande människor! Ju mer jag tänker på saken, desto sannolikare förefaller det mig, att det står något hemskt i samband med den nya. Det är oerhört av fru Keil att låta oss vara tillsammans med en själsligen efterbliven och därtill dela rum med henne. Jag kommer över till er i kväll. Hellre sover jag på golvet än tillsammans med den där! Jag skriver säkert till pappa och ber honom komma hit och hämta mig, och jag råder även er att underrätta era föräldrar.
— Tycker du verkligen det? frågade Meta.
— Vi bör först vänta och se, sade Olga. Den namnlösa är kanske en riktigt rar flicka.
— Hysj! Fru Keil kommer!
Emmy sprang upp. I samma ögonblick kom den unga, vänliga jägmästarfrun in och sade:
— Två av er blir väl färdiga med puddingen, inte sant, barn? Emmy, spring fort ner i trädgården och skär gurkor till salladen. Mimi, du får följa med, vände hon sig till sin treåriga lilla dotter, som kom springande efter henne.
— Jag också! ropade den femåriga Karl, i det han lät sin käpphäst göra en liten sväng och galopperade bredvid Emmy.
Litet senare på dagen förmande jagmästarfrun de tre flickorna att ägna den största omsorg åt middagen, ge akt på barnen och se till den halvt lama gamla farmodern; sedan steg hon upp i vagnen och åkte in till Dömitz för att hämta sina gäster vid järnvägsstationen.
Meta och Olga grepo sig verket an med största
