iver; steken skulle i dag bli särskilt god och likaså puddingen. Det var Emmys vecka att duka.
— Bind en vacker bukett, sade Meta. Då ser det så festligt ut.
— Faller mig visst inte in, svarade Emmy. Vad bryr jag mig om den där namnlösa?
— Men Emmy då, var inte så ovänlig! Det är ju brukligt här i huset, att alla nykomlingar blir emottagna med blommor.
— Ja, men jag går inte ut och skär av några blommor.
— Då ska jag göra det. Och Meta sprang ut i trädgården och band en vacker bukett, som hon ställde på bordet. Detta betraktade Emmy såsom ett intrång i hennes rättigheter, och hon slamrade mycket med porslinet, som hon bar in från köket.
— Emmy kan verkligen vara riktigt outhärdlig ibland, sade Olga. Det var mycket trevligare, när vi två var ensamma. Måtte blott den namnlösa icke vara lik henne!
— O, det vore förskräckligt! Jag begriper inte, hur en människa alltid kan vara vid så dåligt humör och göra allt så ogärna som Emmy!
— Hon är en riktig latmask! förklarade Olga energiskt. Om jag vore i jägmästarfruns ställe, hade jag för länge sedan skickat henne tillbaka till Weidenburg. Jag tål inte sådana lata människor. Tyras, vill du genast ge dig i väg! skrek hon till, då en brun rapphönshund kom in i köket genom dörren från gården och hoppade upp på henne.
— Sedan när har du blivit så lättskrämd? frågade Meta förvånad.
— Åh, jag tänkte inte på den dumma hunden. Gå din väg, Tyras!
Hon ryckte upp spiselluckan och stoppade in mera ved, ehuru det inte alls behövdes.
Då trädde en ung, hurtig jägare med en vänlig hälsning in i köket; det var jägmästarens biträde, herr Köster. Den unge mannen växlade några vän-
