liga ord med Meta, visslade på sin Tyras och gick sedan upp på sitt rum. Nu kom även jägmästarn, en kraftigt byggd, ståtlig man, som småttingarna jublande sprungo till mötes. Han såg sig omkring i köket och nickade sedan åt flickorna.
— Här doftar det ju riktigt lovande, mina damer, sade han. Det blir väl något riktigt gott?
— Ja, herr jägmästarn! Vi vill naturligtvis fira den namnlösas ankomst på etl värdigt sätt, utbrast Olga glatt.
— Ja, barn, det är en självklar sak. Därför har jag också kommit hem nu.
— Herr jägmästarn, sade Olga i bönfallande ton, var snäll och tala om för mig, om hon inte är rikligt normal.
— Ja, liten, om den saken har hennes mor inte skrivit ett ord. Men jag tror, att vi måste göra oss beredda på något slags överraskning. Där med gick han, och Meta suckade helt förfärad:
— O, Olga!
Men kamraten bara skrattade.
— Låt inte narra dig! Du vet ju, hur gärna jägmästarn gnabbas med oss. Jag gör mig inte den allra minsta oro för den nyas tillräknelighet.
Man väntade i största spänning på vagnen, och när den äntligen kom i sikte, klappade de tre flickornas hjärtan fortare. De drogo sig tillbaka från fönstret, ty, sade Olga, det passar sig inte att visa sig alltför nyfiken. Nu stannade vagnen, jägmästarn skyndade ut för att taga emot den nyanlända, och de tre flickorna väntade i största ängslan. Jag undrar just, hur hon ser ut? viskade Meta till väninnorna.
Då hördes där utifrån en klar, munter flickröst och ett glatt skratt, vid vilket blodet strömmade till Emmys kinder; så öppnades dörren, och jägmästarn tittade in. Är ni alla församlade, mina damer? Här är den namnlösa obekanta, som gärna skulle vilja göra er bekantskap i största hast. Han sköt en ung flicka in genom dörren och stängde den sedan.
