Meta hade ofrivilligt ställt sig bakom Olga, och båda blickade nyfiket in i nykomlingens friska, leende ansikte. Då hände det något alldeles oväntat. Emmy skrek till av förtjusning, rusade fram och kastade sig i den namnlösas armar.
— Marie! Min kära gamla Marie! är det verkligen du? Är det möjligt? Och skall du verkligen lära dig hushålla?
— Ja, om du inte har något däremot! svarade Marie och kysste Amiralen. Åh, så jag har glatt mig åt återseendet! Men var nu snäll och gör mig bekant med dina väninnor!
III.
VID GARDASJÖN.
Utanför en gammal, på en liten kulle belägen kyrka i Gardone sutto doktorinnan Hermsdorf och Hilde. Sedan fyra veckor tillbaka vistades de på den härliga kurorten vid Gardasjön. Man hade nu hunnit till oktober. Där hemma voro träden redan betäckta med höstligt färgade blad och delvis redan avlövade, fåglarna hade dragit bort, och naturen beredde sig till vintervila. Men här rådde det nästan sommar.
Drömmande gled den sjukas blick över viken, vid vilken Gardone ligger, under det att Hilde läste högt för henne ur en bok. På andra sidan sjön sträckte sig Monte Baldo, som söderut går ihop med S:t Vigilios förberg. Mitt i sjön låg Isola di Garda med sina vackra träd, inramad i mörk grönska, och längre bort avtecknade sig halvön Sermiones konturer.
Nu lät Hilde boken sjunka ned och frågade:
