— Ska vi gå hem nu, mamma?
— Nej, vi stannar en stund till. Utsikten är så vacker.
— Ja, det är den. Mamma, skulle vi inte kunna fara över till den lilla ön en gång?
— Låt mig få litet tid på mig, Hilde. Jag har ju ännu inte hämtat mig riktigt efter resan, och då kommer du redan med förslag. Det var bara för att göra dig ett nöje, som jag i dag följde med hit upp, i annat fall hade jag säkert inte gjort det.
— O, mamma, var det för ansträngande för dig? Jag föreslog det endast för att bereda dig litet omväxling.
— Här är varje väg så vacker, att man inte behöver daglig omväxling. Hur ska det bli, om du redan behöver omväxling?
— Åh, kära mamma, bli inte upprörd, bad Hilde förskräckt och smekte ömt moderns bleka händer. Hur skulle man kunna ha tråkigt i det härliga, himmelska Gardone!
Egentligen hade Hilde tänkt sig det bra mycket roligare att resa med modern. Där hemma hade hon ju också hjälpt till att pyssla om den sjuka, men hon hade icke ägnat sig däråt så uteslutande, som hon måst göra här. Och så hade hon haft sina väninnor, sitt piano och sina handarbeten, den alltid muntra mormodern, släktingarna och genom dem många nöjen och mycken omväxling. Här saknade hon allt detta, var hänvisad till modern och sig själv, och först under denna ständiga samlevnad gick det upp riktigt för henne, hur sjuk och klen modern egentligen var.
Hilde suckade vid tanken på att detta liv kunde fortgå i flera månader till. Så bra väninnorna däremot hade det; deras brev utgjorde hennes enda nöje, och dock avundades de alla henne, att hon fick tillbringa vintern i södern! Det nöjet hade hon gärna avstått åt vem som helst, ja, hon längtade förfärligt tillbaka till Weidenburg. Hur härligt hade hon icke föreställt sig del att få vara ensam med modern och
