vårda henne, vara hennes tröst och solsken, såsom pappa så innerligt önskat vid skilsmässan i Buenos Aires. Och redan efter fyra veckor hade hon förlorat tålamodet, tänkte helt själviskt endast på sig själv och sina nöjen. Tärar skimrade i hennes eljest så klara ögon, och hon lutade sig hastigt ned och kysste moderns hand.
Denna slog upp ögonen och smålog matt. Det blir väl för tråkigt för min unga yrhätta att sitta stilla? sade hon.
— Visst inte, lilla mamma! Jag sitter gärna kvar, om du vill, men jag tror, att det är på tiden för oss att gå hem.
Den sjuka reste sig suckande. Jag önskar, att jag väl vore där nere, sade hon.
— Ta mig under armen, mamma, och stöd dig riktigt tungt på mig, så skall jag nog föra dig ner, tröstade Hilde, och sedan gingo mor och dotter långsamt nedför berget.
Helt plötsligt hörde de hastiga steg bakom sig, en smärt, mycket lång herre hann fatt dem och frågade på engelska:
— Ursäkta mig, mina damer, men tillhör kanske den här boken er?
— Åh, ja visst! Jag hade glömt den på bänken, sade Hilde rodnande. Tack så mycket, min herre!
Främlingen lyfte på hatten och gick hastigt vidare, under det att modern bannade sin lilla dotter för hennes oaktsamhet.
Doktorinnan hade hyrt några rum hos en enkel familj, där hon bodde i lugn och ro. Hon lät hämta middag, och de övriga måltiderna drog Hilde försorg om. Medan de sutto vid kvällsvarden, kom Hilde på en utmärkt idé.
— Mamma, utbrast hon livligt, jag har just kommit att tänka på något. Jag har ju alltid längtat efter att få återse mina vänner från Schweiz. Kan vi inte företa en tur till Vevey, när du väl är litet bättre?
