långsamt drogo upp från väster, och hon märkte icke, att alla båtar, som voro ute på sjön, hastigt skyndade mot land; hon njöt i fulla drag av färden, som gick i medvind utefter stranden.
Allt högre gingo vågorna, och Hilde var riktigt ledsen över att den korta sträckan var tillryggalagd och att båtkarlen lade till. Hon hoppade upp ur båten och bad mannen vänta en halvtimme, ty då skulle hon fara tillbaka. Men han skakade på huvudet, visade på de allt närmare kommande mörka molnen och drog upp sin båt på stranden.
— Men jag måste hem! utbrast Hilde helt förskräckt. Min mor skulle bli utom sig av ängslan, om det blev storm och jag inte var hemma. Var snäll och ro mig tillbaka. Jag är inte rädd, och jag betalar dubbel taxa.
Mannen förstod inte hennes rotvälska på tre språk, men han begrep, vad hon menade, och skakade energiskt på huvudet. Det går inte, signorina. Inom tio minuter går sjön så högt, att ingen båtkarl tar er ut, om ni så skulle erbjuda honom en hel förmögenhet. Gå ni upp på hotellet där borta och vänta, tills stormen är över, då ska jag gärna ro er tillbaka; men det kan mycket väl bli eftermiddag, innan sjön lagt sig något så när.
Hilde såg sig omkring i förtvivlan. Hon måste hem, ty modern skulle bli utom sig av ängslan, om hon vaknade under ovädret och fick höra, att hennes dotter begivit sig av ut. Men det fanns ju en gångstig, på vilken man hastigt kunde komma fram till Gardone. Hon inhämtade som hastigast upplysningar av båtkarlen och sprang sedan trots hans varning åt det angivna hållet genom byn och sedan hastigast uppför berget. Nu var hon framme vid den av lagerträd kantade vägen, som ledde direkt till Gardone.
Blåsten tilltog allt mer och mer, och sjön, som hon kunde se häruppifrån, påminde om havet. Grågula vågor kommo framrullande och slogo dånande mot stranden. Hilde ryste vid tanken på hur det
