den — särskilt för min mors och min brors skull — och vad arbete beträffar, så har jag skaffat mig sådant där hemma.
Hilde hade redan ett par gånger öppnat sin lilla mun, och nu frågade hon hastigt, som om hon fruktat att inte komma till ordet: Och nu reser ni för nöjes skull? En skugga drog över miss Braddons ansikte, innan hon vänligt svarade:
— Endast för vårt nöjes skull, barn, ty lyckligtvis är både Johnny och jag alldeles friska.
Hilde teg under moderns varnande blick, men hon hade hört den lätta suck, som åtföljde miss Braddons ord, och hennes nyfikenhet blev ännu större. Vad kunde det väl vara fatt med den där långa Johnny? Hon beslöt att iakttaga honom så ofta hon fick tillfälle därtill.
⁎
Tack vare de båda syskonen kom Hilde i
åtnjutande av många nöjen och många glada stunder, även
om mr John icke deltog mycket i konversationen.
Hon formerade bekantskap med Gardones underbart
vackra omgivningar, företog utflykter på sjön och förde
de närmast följande veckorna ett mycket muntert liv,
ulan att därför behöva försumma modern, ty miss
Braddon avhämtade henne icke alla dagar, utan endast
när modern icke behövde henne.
Hilde hade icke alls tänkt på att hennes vänner skulle kunna avresa, och till följd därav blev hon så mycket mera bestört, när miss Braddon en vacker dag sade:
— Johnny har helt plötsligt beslutat sig för att resa vidare — han har ingen ro längre, utan vill prompt till Italien. Beklagar ni det så mycket, kära barn? frågade hon vänligt, när Hilde bleknade och fick tårar i ögonen. Seså, barn, jag skall göra mitt
