bästa, så att vi kommer hit på hemresan och stannar här en kort tid. Jag trivs så bra här, att jag inte känner minsta längtan efter att se andra länder, men herrarna är mången gång av annan åsikt än vi.
— Det är riktigt avskyvårt av mr Johnny, sade Hilde sedermera till modern. Han måste dock se, att hans syster trivs bra här. Varför kan han då inte göra henne den tjänsten att lägga band på sin rastlöshet? Han är en förskräckligt tråkig människa.
— Eftersom miss Braddon reser enbart för broderns skull, så är det ju endast helt naturligt, att hon rättar sig efter hans önskningar, svarade modern.
— En gentleman tar alltid hänsyn till en dams Önskningar, men den där långa, stela mr Johnny tycks tänka endast på sig själv. Tror du inte, att han är sjuk?
— Kroppsligen? Nej.
— Mamma — Hilde dämpade rösten till en viskning — tror du således, att han är sinnessjuk? Ibland stirrar han rätt framför sig, så att jag själv kommit på den tanken.
— Dumheter! Han är lika klok som du och jag! Han tycks lida av en stor sorg.
— O, mamma, så förskräckligt intressant! Vad tror du, det är?
— Hur skulle jag kunna veta det, Hilde?
— Synd, att mr Johnny ska resa, för nu har han blivit riktigt intressant för mig. Jag undrar just, om miss Braddon fruktar, att han ska dö av ett brustet hjärta? Men jag tror inte, att den där tråkiga mr Johnny är i stånd till att dö en så poetisk död.
— Sluta nu att prata dumheter, Hilde!
Redan följande dag avreste syskonen, och sedan vidtog för Hilde åter det stillsamma, enformiga liv, som hon fört under första tiden av sin vistelse i Gardone. Hon pysslade med största ömhet om modern och hade även den glädjen att se, att denna blev starkare och friskare, så att hon då och då kunde företaga korta promenader.
