— Måtte Gud ha förbarmande med alla de många människor, som detta träffar alldeles oförberett, sade med darrande röst farmodern, som stod vid dörren.
— Tror ni, att vi är alldeles trygga här? frågade Olga herr Köster.
— Låt oss hoppas det, svarade han. I nödfall har vi träden kvar.
— Det är en klen tröst, viskade hon, ty i dem kan endast männen komma upp.
— Tror ni, fröken Olga, att jag skulle låta er omkommo inför mina ögon? Jag har lovat jägmästaren att beskydda er alla, och jag tänker hålla mitt ord, om jag också ska duka under själv.
Bleknande betraktade hon de skummande vågorna.
— Nu har det även nått vårt hus! utbrast en av smärta skälvande röst bakom henne. Olga vände sig hastigt om och tryckte deltagande kvinnans hand. Bredvid henne stod ett ungt förlovat par, som sorgset blickade ned till det hus, som om några veckor skulle ha blivit hemvist för deras unga lycka.
Nu stod även jägmästarbostället under vatten, och floden steg alltjämt. Uppfyllda av den största förfäran, betraktade alla den skummande vattenmassan, som icke längre liknade en sjö, utan snarare påminde om ett hav, ur vilket kyrktorn och röda tegeltak döko upp här och var som små öar. Vilken skada det lössläppta elementet redan ställt till, utvisades av avbrutna bräder, stolar och andra möbler, som fördes bort av vattnet. I det vildaste raseri forsade floden fram, starka träd knäcktes som halmstrån, och helt plötsligt skreko till och med männen till av förfäran. I bonden Ewers hus måste dörrar och fönster ha tryckts in, ty husgeråd kom utsimmande. Om en stund störtade huset in med ett dovt dån och begravde under sina spillror det, som ännu fanns kvar. Så störtade ännu ett in. För det tredje och för jägmästarbostället, som lågo högre, var än så länge icke något att frukta, men vattnet steg alltjämt. Nu slickade vågorna redan fönst-
