ren. De små kullarna stodo redan under vatten, och detta hade nu trängt ända fram till Bokberget.
Och alltjämt högre steg vattnet; den på sluttningen fastbundna boskapen blev nu så orolig, att männen måste föra upp den. Men även de andra djuren ryckte så oroligt i sina rep, att de måste frigöras, och darrande trängdes alla djuren kring människorna, som om de sökt skydd hos dem. Långsamt släpade dagen sig fram, och de stackars människorna tänkte knappast på att äta litet.
Då natten inbröt, lade kvinnorna och barnen sig till vila inne i paviljongen, under det att männen höllo vakt utanför. På jägarens inrådan tändes på den mot vinden skyddade sidan en eld, som kastade sitt röda sken över vattnet och visade, hur det långsamt steg. En sådan ändlöst lång natt i djupaste ängslan för vad nästa dag skulle bringa!
När morgonen inbröt, plaskade vattnet redan halvvägs upp på berget. Skulle det alltjämt stiga? Jägmästarbostället och det andra huset stodo redan till hälften under vattnen. Hur länge skulle de väl kunna motstå vågornas anfall?
Farmodern samlade alla till morgonandakt, och under tystnad lyssnade män och kvinnor till hennes ord. Nu hade alla endast en bön på läpparna, nämligen att deras liv måtte bli bevarade.
Alla upplivades av nytt hopp, när herr Köster fram mot middagen förklarade, att vattnet icke stigit på några timmar. De mörka molnen drogo bort, himmeln klarnade — men över vilken förstörelsens hemska bild spände den sig ej!
Fram mot kvällen blev himmeln åter överdragen med moln, och stormen började åter. Det regnade hela natten, som om himmelens slussar stått öppna. Nu steg naturligtvis vattnet åter, och när morgonen kom, slickade det på några ställen paviljongen. Flyktingarnas belägenhet blev allt betänkligare. Hur skulle det bli, om det lilla huset icke längre kunde hålla stånd mot stormen? Om floden nådde bergets topp, voro trä-
