den den enda räddningen, men hur länge skulle man kunna hålla ut uppe i dem, om det ej kom någon hjälp? Elden, som tänts såsom nödsignal, kunde icke underhållas till följd av det strida regnet, och om man icke kom ihåg dem, skulle de vara förlorade. Men varifrån skulle för övrigt hjälpen komma? Befann sig icke hela trakten i samma stora nöd?
— Herr jägare, sade helt plötsligt unga Evers till Köster, titta dit bort! Om jag inte misstar mig, är det en båt, som kommer där borta.
— Ja, verkligen! utbrast denne jublande. Vifta med näsdukarna, gott folk, så att de präktiga männen ser oss!
Det skedde även, alla började ropa högt, och nu sköt båten hastigt fram över vattnet. Nu kunde man urskilja dem, som sutto i den — det var pionjärer, som voro ute för att rädda de nödställda. Snart var båten framme vid Bokberget, och en av soldaterna kom i land. Män och kvinnor trängdes omkring honom och tryckte under glädjetårar hans händer.
— Ja, det är en otäck historia, sade han. Vi blev i går kommenderade hit från Schwerin och har sedan dess arbetat nästan oavbrutet i ett sträck. Men ni här uppe har det inte värst, för i de andra byarna har vi hämtat ner människor ur träden och från hustaken. Vi kom överallt i sista stunden, men intet människoliv har gudilov gått förlorat. Men kom nu — kvinnorna och barnen först! Och han fattade den närmast stående kvinnan och förde henne fram till båten, där en annan soldat tog hand om henne.
Båten var tillräckligt stor att taga med alla kvinnorna och barnen; lilla Karl bar taxen Waldmann, men trots alla tillrop stannade Tyras kvar hos jägaren och blickade upp till honom med sina kloka ögon. Nu stötte båten ut.
— Vi kommer snart tillbaka! ropade en av soldaterna. Ni är jämförelsevis trygga här, för vattnet stiger inte mer.
