Kvinnorna gräto och jämrade sig, när de foro förbi sina hus och sågo all ödeläggelse. Varifrån skulle de få pengar till nybyggnader, till möbler och dylikt, när de näppeligen kunde räkna på skörden?
— Den gode Guden kommer att dra försorg om oss nu som alltid, sade farmor tröstande, och vi skola tacka honom, för att han bevarat våra liv.
I Dömitz såg det också svårt ut; nedra delen av staden hade övergivits av invånarna, enär alla hus stodo under vatten ända upp till andra våningen och några till och med störtat in. Många människor hade tagit sin tillflykt till fästningen och andra till den högre belägna delen av staden, där vattnet endast trängt in i de undre rummen. Hus, som inte föreföllo riktigt säkra, stodo övergivna och andra åter voro överfyllda med människor. All trafik sköttes med båtar, som rodde av och an på gatorna och på detta sätt försågo invånarna med livsmedel.
Nu stannade båten, i vilken kvinnorna och barnen befunno sig, utanför ett större hus, ett fönster öppnades i en av de övre våningarna, pionjärerna gjorde fast en med hakar försedd stege och uppmanade fyra av kvinnorna att klättra uppför den. Det biev inte så lätt, men hjälpande händer sträcktes ut där uppifrån, och då gick det bra. Även de andra blevo så småningom placerade i olika hus, så att båten till sist var tom och kunde återvända till Brumkow och hämta männen och en del av boskapen, som tills vidare fördes till fästningen.
Farmor jämte barnen och de unga flickorna blev upptagen hos bekanta, och de tackade Gud, när de åter befunno sig på det torra. Huset låg i den högsta delen av staden, och dock voro även där rummen i bottenvåningen obeboeliga, ehuru vattnet icke stod så högt i dem. Alla möbler hade burits upp i övre våningen, och från porten hade man lagt bräder fram till trappan.
Då de väl kommit in i rummet, skyndade Olga fram till fönstret och inväntade ängsligt den återvän-
