dande båten, och under tiden utmålade hennes fantasi för henne de hemskaste saker, som kunde ha hänt på Bokberget. Marie gick fram till henne, lade armen om henne och viskade.
— Var inte orolig, Olga. Pionjärerna sade ju, att människorna på Bokberget befinner sig i fullkomlig trygghet.
Olga nickade och sade:
— Ja, men du ska få se, Marie, att herr Köster stannar till sist. Och eftersom all boskapen ska med, finns det inte plats i båten för alla. Marie tryckte med deltagande hennes hand, ty hon visste ju, att Olga hyste ett mer än vanligt intresse för jägaren.
Dagen gick till ända, regnet upphörde, vinden drev undan de mörka molnen, enstaka stjärnor tindrade, och nu tittade även fullmånen fram. Olga satt tyst och blek bredvid farmodern, som höll flickans hand i sin och då och då viskade ett uppmuntrande ord till henne. Barnen hade redan gått till vila, så det var alldeles tyst, och några båtar syntes icke heller till längre.
Helt plötsligt nådde ett svagt plaskande Olgas öra; hon sprang fram och öppnade fönstret, och i detsamma ropade en välbekant röst:
— Det är jägaren från Brumkow. Kan han få komma in här? Han är belåten med en stol för natten.
— Han är hjärtligt välkommen, ropade frun i huset till svar. Ögonblicket efteråt hördes steg i trappan, under ett glatt skall kom Tyras springande in i rummet, och jägaren följde efter honom med en hjärtlig hälsning.
— Alla i trygghet gudilov — till och med boskapen, utropade han med sin friska röst, i det han lät blicken ila omkring, tills den stannade hos Olga. Olga! sade han sedan med sänkt röst och sträckte ut båda händerna mot henne.
Rodnande gick flickan fram till honom, lade sin hand i hans och drog honom med sig fram till den gamla damen.
