— Farmor! utbrast hon med tårarna strömmande över kinderna, och sedan sjönk hon på knä framför gumman.
— Vi håller av varann, farmor, välsigna ni oss i våra föräldrars ställe, sade den unge jägaren, sedan han sjunkit på knä bredvid Olga.
Djupt rörd lade gumman sina darrande händer på de båda ungas huvuden, och rörda blickade alla på det unga paret, som funnit varandra i ångest och nöd.
Sedan trängdes de unga flickorna kring väninnan för att lyckönska henne, under det att herrn i huset gick efter en butelj vin, för att de skulle kunna dricka för deras lyckliga framtid.
Följande morgon kom den tröstande underrättelsen, att Elbe börjat falla. En frisk vind drev undan de sista regndigra molnen, solen tittade fram, och de upprörda själarna fingo nytt mod. Jägaren följde med den första båtlägenheten till posten och hämtade brev och telegram från jägmästaren och de unga flickornas föräldrar. Alla skrevo i största ängslan och oro.
Jägmästaren och hans fru hade brutit upp redan vid den första underrättelsen om katastrofen, men inte kommit längre än till närmaste by, som förblivit skonad av vattnet. Även de unga flickornas fäder voro där och inväntade otåligt det ögonblick, då de skulle kunna skynda vidare till Dömitz och sluta sina barn i sina armar. Etter två dagar var vägen äntligen passerbar och ett återseende möjligt.
Just på farmors födelsedag, som skulle ha firats så festligt, avreste de unga flickorna efter ett hjärtligt avsked från alla de människor, som blivit dem så kära.
