eld brakade lös alldeles utanför huset. En skur av kulor krossade fönsterrutorna, och träffad av ett skott i axeln sjönk Harry Blount blödande till golvet.
Alcide Jolivet gjorde nu följande tillägg till sitt telegram:
»Harry Blount, Dagstelegrafens korrespondent, stupar vid min sida, träffad av ett gevärsskott.»
Då reste sig i detsamma den okänslige telegrafisten och sade med sitt orubbliga lugn:
— Min herre, telegraferingen är slut. Tråden är avbruten.
Och i det han tog sin hatt, som han borstade av med rockärmen, gick han småleende ut genom en liten dörr, som Mikael Strogoff icke märkt.
Med sin oavsända depesch i handen skyndade Alcide Jolivet fram till den sårade kamraten och lyfte varsamt upp honom på sina axlar för att fly med honom.
Det var för sent. Tjugu tartarer stormade in i rummet. De båda korrespondenterna gjordes ögonblickligen till fångar. Mikael Strogoff greps just i det ögonblick, han ämnade kasta sig ut genom fönstret.
ADERTONDE KAPITLET.
Ett tartariskt läger.
Ungefär en dagsresa ut från Kolyvan utbreder sig en vidsträckt slätt, varpå höja sig några stora träd, huvudsakligen furor och cedrar.
Denna del av steppen är vanligen under sommaren upptagen av sibiriska herdar, och den har också tillräckligt bete för deras talrika hjordar. Men vid denna tidpunkt skulle man där förgäves sökt en enda av steppens vanliga invånare.
