närmade sig tsaren. Det var en av hans närmaste förtrogne, general Kissoff.
— Nå, frågade kejsaren ivrigt, har ni några underättelser från Sibirien?
— Ja, ledsamma nyheter, ers majestät.
— Jag väntade det. Tala!
— Telegraflinien är uppriven på halva vägen till Irkutsk. Våra telegram gå nu inte längre än till Tomsk.
— Således är nu kriget i full gång?
— Ja, ers majestät.
— Och vi ha icke längre någon telegrafisk förbindelse med storfursten?
— Nej, tyvärr.
— Skaffa en kurir på ögonblicket och skicka hit överpolismästaren.
— Skall ske, ers majestät, svarade generalen och avlägsnade sig hastigt.
Kejsaren gick in i ett sidorum, och ögonblicket därpå inträdde polismästaren.
— Ni känner ju Ivan Ogareff, frågade kejsaren.
— Ja, ers majestät.
— Vet ni, var han nu befinner sig?
— Nej, men troligtvis är han kvar här i Ryssland.
— Ni har icke låtit bevaka honom?
— Nej. Ers majestät har ju benådat honom.
— Ja. Men efter sitt frigivande har han två särskilda gånger återvänt till Sibirien, och det är han, som är själen i det sibiriska upproret, det är han, som lockat in Feofar Khan.
— Ah! Befaller ers majestät, att han skall fängslas?
— Ja, såvida det inte redan är för sent. Ty nu är han åter på väg till Sibirien i avsikt att framtränga ända till Irkutsk. Där skall han under ett falskt namn innästla sig hos storfursten, som icke känner honom till utseendet, och ni förstår ju, vad som sedan kommer att följa?
— Ack, ers majestät! Han ämnar väl aldrig insöva storfursten i säkerhet och sedan utlämna honom och staden i fiendernas våld?
