försöka få ett åkdon, vars bakre del behagar komma fram till Ischim på samma gång som framdelen.
En halv timme senare hade den rappe fransmannen funnit en tarantass, som liknade Mikael Strogoffs, och i vilken han och hans kamrat genast instuvade sig.
Mikael Strogoff och Nadia satte sig i sitt åkdon, och kl. 12 på middagen lämnade de båda tarantasserna på samma gång staden Jekaterinenburg.
Trakten var ganska kullig och ojämn, ty man befann sig ännu på de östra utsprången av Ural. Marken var överallt mager och föga odlad. Men det var blott på ytan, som jorden var fattig, ty i dess djup finnes överflöd på järn, köppar, platina och guld. Också syntes överallt bearbetade gruvor, men sällan några tecken, som häntydde på åkerbruk. Först några tiotal mil på andra sidan Ural började den egentliga sibiriska steppen.
Nadia satt tyst vid Mikael Strogoffs sida och tänkte på den långa resan. Hon. visste mycket väl, vilka oerhörda mödor hon hade att genomgå, innan hon kom fram till sin landsflyktige fader där borta i de avlägsna nejderna omkring Baikalsjön. Men Hon kände sig dock lugn och trygg, ty hon förstod, att Gud var med henne, eftersom han sänt Mikael Strogoff till hennes hjälp. Hon erinrade sig denne präktige mans godhet mot henne under hela resan. Hon tänkte på, hur han först hjälpt henne på polisbyrån i Nischni-Novgorod, hur hjärtligt och enkelt han tilltalat henne, då han kallade henne syster, fast han då ännu icke kände henne, hur han dragit omsorg om henne under färden utför Volga, och slutligen hur stora ansträngningar han gjort under den förfärliga ovädersnatten i Uralbergen för alt försvara hennes liv med fara för sitt eget.
Nadia tänkte på allt detta. Och hon tackade Gud, därför att Han i rättan tid fört i hennes väg denne mäktige beskyddare, denne ädle och finkänslige vän, Hon kände sig i säkerhet, då hon var hos honom, i hans vård. En verklig broder skulle ej kunnat vara henne ett bättre stöd. Hon fruktade icke längre något hinder, hon ansåg sig säker om att nå sitt mål.
