på förstörelsen. Det var en gammal gubbe och en yngre kvinna jämte några förskrämda och gråtande barn.
Mikael Strogoff gick fram till gubben ooh frågade:
— Ha tartarerna dragit fram här?
— Ja.
— Hur vitt ha de härjat?
— Hela trakten är bränd, och Obis vatten är rött av blod!
— Vet du, om Feofar Khan befinner sig i Tomsk?
— Ja, han har intagit staden.
— Även Kolyvan?
— Nej, ty Kolyvan brinner icke ännu.
— Tack, min vän! Kan jag göra något för er?
— Intet. Gud har övergivit oss.
— Gud överger aldrig de sina. Han bara prövar. Hoppas min vän! Se här!
Och därmed lade kuriren 25 rubler i knäet på den gråtande kvinnan och red vidare, innan hon ens fick tid att tacka honom.
Mikael Strogoff visste nu, vad han ville veta. Han kunde våga sig in i Kolyvan och där köpa sig en utvilad häst, men det var icke längre tänkbart att kunna passera genom Tomsk. Denna senare stad måste han alltså försöka kringgå på sidovägar.
Natten bröt in, innan Mikael Strogoff hann fram till Kolyvan, men han beräknade komma dit på morgonen. Där måste han till vad pris som hälst försöka skaffa sig en annan häst, emedan den han hade var alldeles uttröttad.
Just då han red i dessa tankar, tyckte han sig höra ett doft buller i fjärran. Han steg skyndsamt av hästen, lade örat mot marken och lyssnade. Intet tvifvel! Det var slagen av hästhovar mot den hårda marken.
— Det är en avdelning ryttare, som komma från Omsk, sade han för sig själv. De rida fort, om tio minuter äro de här. Månne det är ryssar eller tartarer?
Mikael Strogoff såg sig omkring. Vid sidan av vägen var en liten småskog. Skyndsamt drog han hästen vid
