96
öfver hans slafvar, och tillbragte en natt, så ljuf, att jag aldrig smakat dess like. På morgonen gick jag i badet, och sedan jag tvått mig, försågo de mig med den dyrbaraste drägt, hvarefter vi åter satte oss ned till måltid.
På detta sätt tillbragte jag med dem ett helt år; men på första dagen af det nya året samlade de sig omkring mig och började gråta samt togo afsked af mig under bittra tårar. — Hvad är det för olycka, som vederfarits er? — frågade jag, — Viljen ni, att mitt hjerta skall brista? — De svarade: o, att vi aldrig sett dig; ty vi hafva lefvat tilsammans med många män, utan att någonsin hafva funnit din like. Måtte derföre Gud icke beröfva oss ditt umgänge! — Och de begynde återigen att gråta. Jag sade till dem: det är min önskan, att ni måtten göra mig bekanta med orsaken, hvarföre ni gråten. — Orsaken är du, — var deras svar; — men, om du vill lyssna till det, som vi säga dig, så skola vi aldrig behöfva skiljas; om du återigen handlar i motsats till hvad vi säga, så äro vi åtskiljda för alltid, och våra hjertan säga oss, att du icke skall lyssna till vår varning. — Låten mig höra denna varning, — sade jag, — så skall jag efterkomma den. — De svarade: om du vill veta, hvilka vi äro, så vet, att vi äro döttrar af konungar; under många års tid har det varit vår vana att samlas här; men hvarje år aflägsna vi oss under en tid af fyratio dagar, hvarefter vi återvända för att tillbringa det återstående af året med lekar och nöjen. Detta är vår vana, och nu befara vi att du ej skall gifva akt på våra varningar. Vi lemna åt dig nycklarna till palatset; de äro till antalet hundrade och höra till hundrade rum. Öppna hvart och ett af dessa och roa dig, ät och drick samt låt tiden icke bli dig lång; men om du öppnar det rum, som har en dörr af rödt guld, så skall följden deraf bli skiljsmessa mellan dig och oss. Vi besvärja dig derföre att efterkomma hvad vi sagt och att hafva tålamod under denna tid. — Jag lofvade dem med ed, att jag icke skulle öppna den sålunda betecknade dörren; och de begåfvo sig bort, förmanande mig att vara mitt löfte trogen.
Jag stadnade ensam i palatset, och då aftonen nalkades, öppnade jag det första rummet, trädde in deri och fann en boning, som liknade paradiset, med en trädgård, uppfylld af grönskande träd, fullsatta med mognade frukter, hvimlande af sångfåglar och vattnad af talrika bäckar. Mitt hjerta klappade lugnare vid denna syn, och jag vandrade der bland trä-
