97
den, inandades blommornas vällukter och lyssnade till foglarnas toner, med hvilka de lofsjöngo den Ende, den Allsmägtige. Sedan jag beundrat äpplenas fina skiftning, som liknade rodnaden på en älskad mös kinder och den blyga, försagda älskarens blekare färg, fröjdat mig åt den doftande quittenfrukten, som spridde en lukt, liknande den af muskus och ambra, samt åt de likt rubiner glänsande plommonen, lemnade jag detta ställe, låste dörren och öppnade nästa rum, der jag fann en vidsträckt rymd, bevuxen med talrika palmträd och vattnad af en bäck, som sorlade fram mellan rosen- och jasminbuskar, lukttörne och narcisser, hvilkas dofter, af vinden förda åt alla sidor, fyllde mitt hjerta med förtjusning. Jag tillslöt åter dörren till det andra rummet och öppnade det tredje. Detta var en vidsträckt sal, hvars golf var belagdt med marmor af skiftande färger, samt med praktfulla och dyrbara ädelstenar; i salen stodo burar af sandel- och aloëträd, och uti dessa burar sutto sjungande foglar, medan andra gungade på grenarna i de här befintliga träden. Mitt hjerta förtjustes, min sorg var skingrad, och jag tillbragte der natten ända till morgonen. Då öppnade jag dörren till det fjerde rummet, och inanför denna dörr fann jag en stor byggnad, som hade fyratio rum med öppna dörrar; jag trädde in i dessa rum och såg der perlor och rubiner, chrysolither och smaragder samt andra dyrbara stenar, hvilka ingen tunga kan beskrifva. Jag blef utom mig af förvåning öfver allt hvad jag såg och sade: sådant som detta är torde man icke finna uti någon konungs skattkammare. Jag är nu min tids konung, och alla dessa skatter äro genom Guds godhet mina, tillika med fyrtio sköna qvinnor, som alla tillhöra mig, hvilken icke behöfver dela besittningen af dem med någon man.
På detta sätt fortfor jag att fördrifva tiden och vandrade från det ena rummet till det andra, tilldess tretionio dagar hade gått till ända, och jag öppnat dörrarna till alla rummen, med undantag för den, som de förbjudit mig att öppna. Men nu blef mitt hjerta omsnärjdt af nyfikenhet att få veta hvad som fanns i det hundrade rummet, och för att störta mig i elände frestade djefvulen mig till att öppna det. Jag kunde icke förmå mig att afstå derifrån, ehuru blott en enda dag stod åter af den utsatta tiden. Jag nalkades derföre till rummet och öppnade dörren; när jag inträdt, möttes jag af en berusande vällukt, sådan att jag aldrig förut haft erfarenhet deraf, och denna vällukt verkade på mig så, att jag föll sanslös ned och för-
