git vägen, då de svarade: samma dag du afreste med sultanen, besteg han sin mulåsna, hvilken han låtit sadla, likasom ämnade han deltaga i någon stor högtidlighet, och sade: jag begifver mig till landskapet Kaljub, och blir borta en dag eller två, ty mitt hjerta är bedröfadt och derföre skall ingen af er följa mig; — men från den dagen han reste, ända till den dag i dag hafva vi ingenting hört om honom. Nu blef Shems ed-Dins hjerta bedröfvadt öfver förlusten af brodern, och han sörjde på det högsta öfver skilsmessan ifrån honom, sägande inom sig: orsaken till allt detta är ingen annan än den, att jag talade strängt till honom aftonen före min bortresa med sultanen; sannolikt har hans hufvud blifvit oredigt, och han begifvit sig ut på en resa till att förströ sig; jag måste derföre sända bud efter honom. Han infann sig nu hos sultanen och berättade alltsammans för denne, som lät skrifva bref och sända dem till ståthållarne i alla sina underlydande länder; men under det Shems ed-Din var borta med sultanen, hade Nur ed-Din rest igenom många länder, och budbärarne kommo derföre tillbaka, utan att medföra några underrättelser om honom. Shems ed-Din började derföre förtvifla om att någonsin få återse sin broder och sade: jag har gjort min broder vred genom det, som jag talade angående våra barns äktenskap. Gifve Gud, att jag icke talat på det sättet! Allt detta har sin grund endast i min brist på förstånd och omdöme. — Kort derefter begärde han till äkta dottern af en bland köpmännen i Kairo, lät uppsätta äktenskapskontraktet mellan sig och henne och fullbordade äktenskapet. Och det inträffade så, att den natt, då detta egde rum, var samma natt, då Nur ed-Din fullbordade äktenskapet med sin gemål, dottern af veziren uti El-Basrah; och skedde detta i öfverensstämmelse med viljan hos Gud, hvars namn vare lofvadt, på det Han måtte utföra hvad Han beslutit öfver sina skapade varelser.
Det skedde så som de bägge hade sagt, ty det hände sig, att bägge qvinnorna blefvo hafvande. Shems ed-Dins, den Egyptiska vezirens, gemål födde en dotter, som uti det landet icke hade sin like uti skönhet, och Nur ed-Dins gemål gaf lifvet åt en son, hvars like i skönhet icke var sedd i hans tid, såsom skalden sagt:
Om skönheten sjelf komme till jemförelse med honom, skulle hon slå ned sina ögon af blygsel.
Och om det frågades: o Skönhet, har du sett hans make? — så skulle hon svara: En make till honom har jag aldrig sett!
