130
hos sultanen; men konungen gaf hans plats åt en af sina hofmän, utnämnde i hans faders ställe en ny vezir och befallde denne att slå sigill på alla Nur ed-Dins hus, på hans byggnader och öfriga egodelar. Derföre begaf sig den nya veziren med sultanens tjenare till veziren Nur ed-Dins hus i afsigt att sätta insegel på dettas port och fängsla hans son, Hasan Bedr ed-Din, samt föra honom inför sultanen, på det denne måtte göra med honom hvad hans rättvisa fordrade. Men bland dem, som följde med den nya veziren, fanns det en hvit slaf, som tillhört Nur ed-Din, och denne kunde icke uthärda, att hans herres son skulle bli behandlad på sådant sätt; han skyndade derföre till Hasan Bedr ed-Din, hvilken han fann med lutadt hufvud och sörjande hjerta, allt för faderns frånfälle skull, samt underrättade honom om hvad som var å färde. Hasan frågade honom: månne man dröjer med befallningens verkställande så länge, att jag kan gå in i mitt hus och hemta något af mitt jordiska goda, hvarmed jag kan uppehålla lifvet under min landsflykt? Men slafven svarade: rädda dig sjelf! — Och när Hasan hörde dessa ord, höljde han sitt hufvud med skörten af sin klädning, gick så skyndsamt han kunde och flydde ur staden. Under vägen hörde han folket säga: sultanen har sändt den nya veziren till den aflidne vezirens hus för att försegla allt hvad den sistnämnde egde och fängsla hans son Hasan Bedr ed-Din samt föra honom inför sultanen att dödas; — och folket beklagade honom för hans skönhets och behagfullhets skull. När han hörde hvad sålunda talades, tog han en väg, som han icke ämnat, och fortsatte sin vandring, utan att veta hvart, tilldess ödet förde honom till hans faders graf.
När han kommit in på begrafningsplatsen, letade han sig fram mellan grafvarna, tilldess han funnit sin faders, der han satte sig ned och afhöljde sitt hufvud. Och under det han satt der, nalkades en Jude från El-Basrah och sade till honom: hvarföre, o min herre, ser jag dig på detta sätt förändrad? Han svarade: när jag sof för en stund sedan, såg jag i drömmen min fader, som förebrådde mig för det jag icke gjort ett besök vid hans graf; derföre skyndade jag hit, fruktande, att dagen skulle gå till ända, utan att jag varit vid grafven, ty sådant skulle hafva förorsakat mig stor smärta. Juden fortfor vidare att tala till honom och sade: o min herre, din fader utsände några skepp med handelsvaror, och några af dem hafva återkommit; nu är det min önskan att af dig handla laddningen på de anlända skeppen mot tusen guldstycken för hvardera lasten;
