ren till gemaket och sade: O Abu Shihàb, statt upp och mottag din brud! Jag anbefaller dig åt Allahs vård. Derpå gick den gamla qvinnan sin väg, och bruden, hvars namn var Sitt el-Hosn, begaf sig till öfra ändan af gemaket. Hennes hjerta var beklämdt, och hon sade vid sig sjelf: vid Allah, jag vill icke tåla, att han vidrör mig, så länge ännu en gnista lif finnes qvar hos mig! Men när hon hunnit till öfra ändan af rummet, blef hon varse Bedr ed-Din och sade: min älskade, har du qvarstadnat ända tills nu? Jag tänkte vid mig sjelf, att du och den puckelryggiga stalldrängen måhända skullen dela mig imellan er. — Huru, — inföll han, — skulle stalldrängen kunna få tillträde till dig, och hvarföre skulle han med mig dela egandet af dig? — Hvem är då min make? — frågade hon, — du eller han? — O min herrskarinna, — var Bedr ed-Dins svar, — allt detta hafva vi gjort blott för att roa oss med honom och få skratta åt honom; ty när brudtärnorna och sångerskorna och alla de dina sågo din beundransvärda skönhet, räddes de för inflytelsen af det onda ögat, och din fader bjöd honom tio guldstycken, på det han måtte afvända det onda ögats verkningar ifrån oss, och nu har han gått sin väg. När Sitt el-Hosn hörde dessa Bedr ed-Dins ord, log hon, uppgaf ett klingande skratt och sade: vid Allah, du har utsläckt min eld! Tag mig derföre, jag besvär dig derom, och tryck mig till ditt bröst! — och de omfamnade hvarandra.
Icke långt derefter sade den manliga anden till den qvinliga: statt upp och fatta uti ynglingen, så skola vi föra honom tillbaka, inan morgonen öfverraskar oss: ty tiden är nära. Hon närmade sig till honom, fattade uti honom, under det han låg sofvande och flög bort med honom, sådan han då befann sig, det vill säga med endast linnet på, samt fortsatte sin flygt, beledsagad af anden. Gud gaf dock några änglar tillåtelse att på anden kasta ett brinnande stjernfall, så att han blef förtärd af elden. Den qvinliga anden kom oskadd undan och nedlade Bedr ed-Din på det ställe, uppöfver hvilket stjernfallet uppbränt hennes följeslagare. Hon ville icke fortsätta sin färd derutöfver, emedan hon fruktade för hans säkerhet, och enligt ödets beslut skedde detta vid Damascus; hon nedlade honom derföre vid en af denna stads portar och flög derpå bort ifrån honom.
När det blef dager och portarne öppnades, blef det genom dem kommande folket till sin förundran derutanföre varse en skön yngling,
