henne, och likaledes den, som var orsaken dertill! Derpå fortfor den puckelryggiga stalldrängen att ställa sitt tal till veziren, brudens fader, och sade: Allah förgöre den, som var orsaken till allt detta! — Statt upp, — sade veziren, — och gack härifrån! — Är jag galen, — svarade han, — att jag skulle gå härifrån med dig utan tillåtelse af anden? Anden sade nämligen till mig: när solen kommit upp, må du gå dina färde! Är solen uppe nu eller ej? Jag kan icke gå härifrån, förrän solen är uppe. — Nu frågade veziren: hvem förde dig till detta ställe? Han svarade: jag kom hit i går, och då höjde sig en dunst ifrån vattenkaret och gaf ifrån sig ett ljud och vexte, tills en buffel stod framför mig och talade till mig ord, som trängde in i mitt öra. Låt mig derföre vara med fred och gack härifrån! — Allah förgöre både bruden och den, som gift mig med henne! — Nu närmade sig veziren till honom och släpade honom derifrån; men han sprang sin kos, ännu osäker om huruvida solen gått upp, och skyndade till sultanen samt underrättade denne om allt, som tilldragit sig mellan honom och anden.
Men veziren, brudens fader, återvände till henne, utan att veta hvad han skulle tänka om saken, samt yttrade till henne: upplys mig om allt detta, min dotter! Hon svarade: den sköna yngling, i hvars närvaro jag blef omklädd, stadnade qvar hos mig; och, om du icke tror mig, så se här ligger hans turban på stolen, sammanviken alldeles som den var; hans underbyxor ligga under sängen, och i dem finnes det någonting förvaradt, jag vet icke hvad det kan vara. När hennes fader hörde detta, gick han in i brudgemaket och fann der den turban, som tillhörde Hasan Bedr ed-Din, sonen af hans broder; han tog upp den, vände om den och sade: detta är en sådan turban, som bäres af vezirer, ehuru den är af det slag, som begagnas i Mosul. Han varseblef derjemte en amulet, insydd i den röda mössan, och sprättade lös densamma; derefter framtog han underbyxorna och fann pungen med de tusen guldstyckena, hvilken han öppnade. Han hittade deri ett papper, som han läste och fann vara en afskrift af Judens köpebref, undertecknadt af Hasan Bedr ed-Din, son af Nur ed-Din, veziren i Kairo; likaledes fann han de tusen guldstyckena. Men sedan han läst papperet, gaf han till ett anskri och afsvimmade; så snart han kommit till sans och rigtigt förstått allt, blef han gripen af förundran och utropade: det finnes ingen Gud utom Gud, och Han förmår att göra allt hvad Honom täckes! Derefter frågade han: min dotter, vet du, hvem som
