144
är icke känd af hvarken oss eller dig; återvänd derföre till ditt förnuft och tag dig tillvara för högmod!
Adjib skyndade ögonblickligen till sin moder, Sitt el-Hosn, och beklagade sig för henne och grät; men för tårar kunde han icke tala redigt, och när modern hörde hans klagan och såg hans tårar, blef hennes hjerta brinnande för honom, och hon sade: o min son, hvi gråter du? Säg mig, huru är det med dig! — Han berättade det, som han hört af gossarne och läraren och sade till henne: o, min moder, säg mig, hvem som är min fader? Hon svarade: din fader är veziren i Kairo. Men Adjib sade: han är icke min fader; hvarföre skall du tala osanning för mig? Veziren är din fader, icke min; men hvem är min fader? Om du icke säger mig sanningen, skall jag sjelf stöta denna dolk i mitt bröst. — När hans moder hörde honom fråga efter sin fader, började hon gråta vid hogkomsten af sin farbrors son; hon påminde sig, hur älskvärd Hasan Bedr ed-Din från Basrah varit, och allt det, som tilldragit sig mellan honom och henne samt upprepade några verser, hvilka började som följer:
De väckte kärlek i mitt hjerta, men aflägsnade sig; fjerran härifrån är nu deras hem.
Mitt förstånd öfvergaf mig, när de skiljdes härifrån; sömnen och tålamodet vilja ej återvända till mig.
Hon och hennes son fällde strida tårar, då, si! veziren inträdde. Hans hjerta blef brinnande i honom, när han såg deras sorg, och han frågade: hvad är orsaken dertill, att ni gråten? Hon meddelade honom nu, huruledes hennes son blifvit behandlad af de öfriga gossarne i skolan; och nu började äfven veziren sjelf att gråta och påminde sig allt, som vederfarits hans broder, honom sjelf och hans dotter, men kunde omöjligen reda alla dessa intrasslade händelser. Helt plötsligt steg han upp, begaf sig till rådet, trädde inför konungen, berättade alltsammans för honom och begärde hans tillåtelse att få resa österut till staden Basrah, för att der anställa forskningar efter sin broders son; derjemte ombad han sultanen, att denne skulle gifva honom med sig skrifvelser till alla de länder, genom hvilka han skulle färdas, att, om han funne sin broders son på något ställe der, han skulle hafva rättighet att taga honom med sig. Och han grät inför sultanen, och konungens hjerta bevektes af medlidande med honom, och han lät skrifva de begärda brefven till alla furstar och länder. Nu blef veziren nöjd, bad till Gud för sultanens bästa och tog afsked af honom.
