150
hjerta efter honom, så fort han blef honom varse, och han såg äfven ärret efter den sten, som han kastat. Han sade till kocken: frid vare dig! Vet, att mitt hjerta är med dig! — När Bedr ed-Din blef honom varse, vaknade på nytt hans känslor för ynglingen, hans hjerta klappade högt honom till möte, och han sänkte sitt hufvud mot marken sökande efter ord att uttrycka hvad han kände, men ur stånd att finna sådana. Slutligen lyfte han upp hufvudet, kastade en ödmjuk och bedjande blick på ynglingen samt upprepade följande verser:
Jag längtade efter min älskade; men, då jag fick se honom, blef jag häpen och hade hvarken tunga eller öga i min magt.
Jag sänkte ödmjukt och vördnadsfullt mitt hufvud och skulle önskat kunna dölja mina känslor; men de ville icke låta fördölja sig.
Jag hade beredt mig på ursäkter i mängd; men när vi träffades, kom jag icke
ihog ett ord.
Derefter sade han till dem: fröjden mitt hjerta och äten af min rätt; ty, vid Allah, så snart jag blef dig varse, trängtade mitt hjerta efter dig, och jag skulle icke hafva följt dig, så framt jag icke varit beröfvad mitt förstånd. — Vid Allah, — svarade Adjib, — du var i sanning vänlig emot oss, och vi åto en bit med dig; men derefter följde du oss tätt i spåren och skulle hafva kunnat göra oss förtret. Vi skola derföre icke spisa hos dig en gång till, om du icke vill aflägga en ed, att du icke skall följa oss, och på andra vilkor komma vi aldrig mer till dig, fastän vi ämna stadna här i staden en hel vecka, emedan min morfader här ämnar köpa skänker åt konungen. — Jag lofvar högtidligt att göra hvad ni önskade, — svarade Bedr ed-Din. Då gick Adjib in i boden tillika med eunuchen, och Bedr ed-Din ställde framför dem ett fat med granatäplemos, hvarefter Adjib sade till honom: ät med oss! Och måtte Gud göra en ända på vår bedröfvelse! Bedr ed-Din blef glad och satte sig till bords med dem; men han vände icke sina ögon från ynglingen, utan hans hjerta och hela hans själ voro fjettrade vid honom. Adjib varseblef detta och sade till honom: förstod du icke, att jag sade dig, det du var en besvärlig narr? Låt det nu vara nog med detta, och fortfar icke längre med att betrakta mitt ansigte! Bedr ed-Din ursäktade sig och började sticka bitar af rätten i Adjibs mun samt likaledes i eunuchens. Derefter hällde han vatten öfver deras händer, och när de tvått sig, lossade han en sidenduk, som han burit omkring lifvet, och torkade
