dem om händerna. Sedan stänkte han rosenvatten på dem ur en flaska, som han hade i boden, och gick ut, men kom tillbaka med tvänne skålar sherbet, tillredd med rosenvatten och muskus, ställde dessa framför dem och sade: gören er godhet fullkommen! Adjib tog den ena skålen och drack, och Bedr ed-Din räckte den andra åt eunuchen; och bägge drucko, tilldess de hade nog, samt tillfredsställde sin matlust till och med utöfver hvad de vanligen brukade.
Derefter aflägsnade de sig och hastade tillbaka till tälten; men Adjib begaf sig in till sin farmoder, sin fader Hasan Bedr ed-Dins moder, och hon kysste honom och sade: hvar har du varit? Han svarade: inne i staden. Och hon stod upp och bjöd honom ett fat granatäplemos, hvilket händelsevis icke var tillräckligt sockradt; till eunuchen sade hon: sitt du också ned tillika med din unga herre! Eunuchen sade för sig sjelf: vid Allah, vi hafva ingen matlust! Han tog icke desto mindre plats och Adjib likaledes, ehuru äfven han både ätit och druckit tillräckligt förut; ynglingen doppade en bit bröd i fatet och förtärde det; men till följd af hans öfvermätthet syntes rätten honom osmaklig, så att han kände leda dervid och sade: hvad är detta för en eländig hopsmörjelse? — Är du icke nöjd med min kok-konst, mitt barn? — frågade farmodern. — Ingen annan än jag har lagat till denna rätt, och med undantag för din fader, Hasan Bedr ed-Din, finnes det ingen menniska, som kan laga den så väl som jag. — Vid Allah, ädla fru, — återtog Adjib, — denna din rätt är icke väl tillagad; vi hafva just nu inne i staden besökt en kock, som hade tillagat ett granatäplemos; men doften deraf var sådan, att hjertat vidgades deraf, och smaken så förträfflig, att den kunnat väcka ny matlust hos den redan öfvermätte; din tillredning är ett intet i jemförelse med hans.
När farmodern hörde detta, blef hon utom sig af harm, vände sig emot eunuchen och sade till honom: ve dig! Skall du föra mitt barn på villovägar och taga honom med dig uti gårkök! — Eunuchen blef rädd, ursakade sig och sade: vi gingo icke derin, utan kommo endast derförbi; — men Adjib sade: vid Allah, vi gingo in och åto, och det, som vi åto, var smakligare än denna din tillredning. Derefter stod farmodern upp och underrättade sin svåger om saken samt uppretade honom mot eunuchen. Slafven blef följaktligen förd inför veziren, som sade till honom: hvarföre tog du min son med dig till gårköket? Eunuchen var rädd och sade återigen: vi voro icke derinne. — Jo, inföll Adjib, — vi voro der-
