per, så skall jag skriftligen försäkra dig derom. Derefter tog jag tygstycket af honom, skref papperet med egen hand och lemnade tyget till damen med de orden: tag detta och gå; om du vill, så kan du lemna mig betalningen på marknaden, eller ock må det vara en skänk af mig till dig, om du hellre så behagar! Hon svarade: Gud belöne dig och välsigne dig med min egendom och göre dig till min äkta man; och måtte Gud höra denna min bön! — Min herrskarinna, — fortfor jag, — tag emot detta tyg och ett annat derjemte, detsamma likt; men tillåt mig att få se ditt ansigte! Hon lyfte på sin slöja, och när jag fick se hennes ansigte, afpressade denna syn mig tusende suckar, och mitt hjerta blef hänfördt af kärlek till henne, så att jag icke längre förblef herre öfver mitt förstånd. Derefter fällde hon sin slöja återigen, tog tygstycket och sade: o min herre, lemna mig icke till ett rof åt förtviflan! Derpå gick hon, medan jag ända till långt efter timman för aftonbönen stadnade qvar i bazaren utan att kunna reda mina tankar, ty kärleken beherrskade mig oinskränkt. Uti öfvermåttet af min kärlek gjorde jag köpmannen några frågor om henne inan jag aflägsnade mig, och han svarade: hon är ett rikt fruntimmer och dotter till en afliden emir, som lemnat henne mycken förmögenhet i arf.
Nu tog jag afsked af honom och begaf mig till min khan, der man dukade upp aftonmåltiden för mig; men mina tankar voro sysselsatta med henne, och jag kunde ingenting förtära. Jag lade mig ned till hvila; men ingen blund kom i mina ögon, och jag låg vaken ända till morgonen, då jag stod upp och iklädde mig en annan drägt än den, som jag burit dagen förut; sedan jag druckit en bägare vin och ätit några bitar till frukost, begaf jag mig åter till köpmannens bod, helsade honom och satte mig ned bredvid honom. Snart kom damen, ännu mer dyrbart klädd än förra gången och beledsagad af en ung slafvinna; hon tog plats, helsade mig i stället för Bedr ed-Din och yttrade med en röst, så vältalig, att jag aldrig hört dess like i mjukhet och mildhet: sänd med mig någon, som kan mottaga de tolfhundrade silfverstyckena, som utgöra det af mig köpta tygets värde! — Hvarföre denna brådska? — frågade jag. Hon svarade: måtte vi aldrig förlora dig! Och hon betalade mig penningarna, och jag fortfor att samtala med henne samt gjorde henne ett tecken, hvilket hon förstod, och hvarmed jag tillkännagaf min önskan, att få göra henne ett besök; då stod hon plötsligen upp och uttryckte sin
