missbelåtenhet med min på detta sätt yttrade önskan. Mitt hjerta kunde icke skiljas ifrån henne, och jag följde rigtningen af hennes steg genom bazaren; och si! en slafvinna kom till mig och sade: o min herre, efterkom min herrskarinnas kallelse! Förvånad deröfver sade jag: här finnes ingen, som känner mig; — men hon invände: har du så snart förgätit henne? Min herrskarinna är densamma, som i dag var i köpmannen Bedr ed-Dins bod. Jag följde derföre med henne, tilldess vi kommo till penningevexlarnes qvarter, der hennes herrskarinna stod och väntade; så snart hon blifvit mig varse, tog hon mig afsides och sade: o, min älskade, du har sårat mitt hjerta, och kärleken till dig har tagit det i besittning; från den stund, då jag första gången såg dig, hafva hvarken sömn, föda eller dryck haft något behag för mig. Jag svarade: ännu mer djup än så är min känsla för dig; det tillstånd, hvari jag befinner mig, blir dock icke mildradt, om jag beklagade mig aldrig så mycket. — Skall jag göra ett besök hos dig, min älskade, — fortsatte hon, — eller vill du komma till mig? Ty vårt giftermål måste vara en hemlighet. — Jag är en främling, — svarade jag, — och har icke något annat hemvist än en khan; om derföre du i din godhet vill tillåta mig att komma till din boning, så skall glädjen bli fullkomlig. — Gerna! — svarade hon; — men nu är det aftonen före fredagen, och ingenting kan göras förrän i morgon. Då skall du först deltaga i bönen; men bestig sedan din åsna och fråga efter Habbanijeh; när du kommit dit, skall du fråga efter det hus, som tillhör Barakât, Nakiben, känd under tilinamnet Abu Shâmeh, ty der bor jag; men försumma dig icke; jag skall vänta dig med otålighet. Dessa ord gjorde mig hjertligen glad; vi skiljdes åt, och jag återvände till den khan, der jag tagit in. Jag tillbragte återigen en sömnlös natt och hade knappast öfvertygat mig, att dagen verkligen började gry, då jag stod upp, bytte om kläder, slog på mig parfymer och välluktande vatten, medtog femtio guldstycken i en näsduk och gick från Mesrurs khan till Bab Zuwejleh, der jag satte mig upp på en åsna och sade till dennes egare: för mig till Habbanijeh! Inom ett ögonblick hade han satt åsnan i gång, och inan kort stadnade han vid en sidogata, kallad Darb El-Munakkiri, der jag sade till honom: gack in på gatan och fråga efter Nakibens hus! Han var borta blott en liten stund, kom tillbaka och sade: sitt af! — Gå framför mig till huset! — befallde jag. Han gick framför mig ända till huset, der jag sade till honom: kom hit i
