fiskaren hastigt efter blyproppen, tryckte in densamma i flaskans mynning, ropade till anden och sade: välj nu, på hvilket sätt du vill dö! Jag ämnar bestämdt kasta dig ut i hafvet här och skall bygga mig ett hus på detta ställe; men hvem som helst, som kommer hit, skall jag varna för att fiska på denna fläck, och ämnar säga till honom: här finnes en ande, som, när någon befriar honom, föreslår sin befriare flera olika dödssätt och sedan ber honom välja mellan dem. När anden hörde dessa fiskarens ord, gjorde han försök att komma ut, men kunde det icke, ty aftrycket af Salomos insegel hindrade honom derifrån; han var sålunda fängslad af fiskaren som den eländigaste, svagaste och minsta bland alla andar. Nu gick fiskaren med flaskan ända ned till hafsstranden; men anden ropade: nej! nej! Fiskaren svarade: jo, det är säkert! Jo det är afgjordt! Nu tilltalade anden honom med mild och ödmjuk röst och sade: hvad ämnar du företaga med mig, o fiskare? Han svarade: jag ämnar kasta dig uti hafvet; och om du varit der ett tusen och åtta hundrade år, så skall jag laga så, att du kommer att qvarstadna der ända till domens dag. Sade jag icke till dig: skona mig, så skall Gud skona dig, och förgör mig icke, på det icke Gud måtte förgöra dig! Men du förkastade min bön och ville ingenting annat än trolöshet; derför har Gud låtit dig falla i mina händer, och jag har besegrat dig uti list. – Öppna för mig, – sade anden, – på det jag måtte öfverhopa dig med välgerningar! Men fiskaren svarade: du ljuger, du fördömde! Det är med mig och dig som med konung Junâns vezir och den vise Dubân. Hur var det med konung Junâns vezir och den vise Dubân, och huru lyder berättelsen om dem? – frågade anden. Fiskaren svarade som följer:
Berättelsen om konung Junan och den vise Duban.
Vet, o ande, att det fordom lefde uti Persernas land en konung, som hette Junân, hvilken egde stora skatter och mycken magt, var en tapper man och hade krigare af alla slag; men han var behäftad med spetelska, hvilken de vise och läkarne icke förmått hela; deras drycker och pulver och salvor gjorde honom ingen nytta, och ingen läkare var i stånd att bota honom. Slutligen anlände det till denna konungs stad en utmärkt vis, som redan hunnit till hög ålder, och som kallades den vise Dubân. Denna man var bevandrad i gamla Grekiska, Persiska, ny-Grekiska, Arabiska och Syriska skrifter samt i läkare- och stjerntydningskonst,
