Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
32
BERÄTTELSEN

venstra. Han sände nu efter den vise Dubân, som infann sig och kysste marken framför honom; och konungen stod upp och lät honom sitta vid sin sida och spisade med honom och öfverhopade honom med aktningsbetygelser; han gaf honom återigen en hedersklädning och andra skänker, samtalade med honom, tilldess natten bröt in, och befallde, att fem andra hedersklädningar skulle gifvas honom, tillika med tusen guldstycken; och den vise aflägsnade sig samt begaf sig till sitt hus igen.

När följande morgonen var inne, begaf sig konungen som vanligt till sin rådsal, och emirerna, vezirerna och kamererarne omgåfvo honom. Men bland vezirerna fanns det en med oangenämt utseende och född under en olycklig stjerna; han var lågsinnad och girig, afundsam och elak, och när han såg, att konungen gjort den vise Dubân till sin vän och omfattat honom med så mycken ynnest, afundades han honom alla dessa utmärkelser och stämplade ondt emot honom, allt i enlighet med ordspråket, som säger: ingen är fri från afund, och ett annat: ondskan ligger fördold i hjertat, den mägtige låter henne visa sig i handling, den svage förhemligar henne. Han närmade sig nu till konungen, kysste marken för hans fötter och sade: o konung, du är den, hvars godhet sträcker sig till alla menniskor, och jag har ett vigtigt råd att gifva dig. Om jag skulle dölja det för dig, så vore jag en eländig usling; derföre, om du befaller mig att meddela dig detsamma, så vill jag göra det. Konungen visste icke hvad han skulle tänka om detta vezirens yttrande, utan sade: hvad är det för råd, du vill gifva mig? — Han svarade: o konung, det har blifvit sagdt af de Gamle, att den, som icke tänker på följderna, han skall icke åtföljas af medgången; — nu har jag sett, att konungen vandrar på en väg, som icke är den rätta, eftersom han visat ynnest mot sin fiende och mot den, som önskar hans väldes fall; honom har konungen behandlat med välvilja och hedrat honom på det yppersta samt gifvit honom ett rum bland sina förtroligaste vänner. Men jag, o konung, jag fruktar för följderna af detta handlingssätt — Nu blef konungen orolig, och han skiftade färg, och han sade: hvem är det, som du anser för min fiende, mot hvilken jag visar välvilja? Han svarade: o konung, om du varit sofvande, så vak upp! Mina ord syfta på den vise Dubân. Konungen sade: han är min närmaste förtrogne och den bland menniskor, som står högst i min aktning, ty han återställde mig till helsan genom någonting, som jag endast höll i handen, och han botade mig för en sjukdom, som läkarne