dig, ty jag har legat uti hafvet under ettusen åttahundrade år och icke sett jordens yta förr än nu. Men fiska icke i sjön mer än en gång om dagen; och dermed befaller jag dig i Guds beskydd. — Efter dessa ord stampade han i marken, och jorden öppnade sig samt uppslukade honom.
Fiskaren gick nu tillbaka till staden, högeligen undrande öfver det, som händt honom med anden, och bar fiskarna hem till sig. Der tog han en träskål, fyllde den med vatten och lade fiskarna deruti, och de sprattlade i vattnet; när han detta gjort, tog han skålen på hufvudet och begaf sig till konungens palats, såsom anden befallt honom, gick in till konungen och visade fiskarna för honom. Konungen blef utomordentligt förvånad vid åsynen af dem, ty han hade aldrig sett sådana fiskar i hela sin lifstid, och han sade: lemna dessa fiskar åt kokerskan! Denna slafvinna hade han fått till skänks af Grekernas konung tre dagar förut, och han hade ännu icke pröfvat hennes kok-konst. Veziren befallde henne derföre att steka fiskarna och sade till henne: konungen säger till dig: jag har sparat mina tårar till mina bekymmers tid, — gif oss derföre i dag ett prof på din förträffliga kok-konst, ty en person har gjort sultanen en skänk af dessa fiskar. Efter det veziren gifvit denna befallning åt kokerskan, gick han tillbaka till konungen, och denne befallde honom att gifva fiskaren fyrahundrade guldstycken. Veziren gaf honom penningarna, och han gömde dem i barmen, och begaf sig till sitt hem och sin hustru, glad och lycklig, samt köpte det, som hans hushåll behöfde.
Sådana voro de händelser, som tilldrogo sig med fiskaren; nu skola vi berätta det, som hände kokerskan. — Hon tog fiskarna, rensade dem och lade dem i stekpannan, der de fingo ligga, tilldess de voro stekta pa ena sidan, då hon vände dem om på den andra; och si! muren i köket remnade, och fram trädde en jungfru med reslig vext och släta kinder samt otadlig kroppsbildning; hennes ögonlock voro svärtade med sminkpulver (Kuhl), hennes ansigte skönt och hennes läppar röda och mysande; hon bar ett hufvudkläde, inväfdt med blått silke; i öronen hade hon hängen och armband på armleden samt ringar, prydda med ädla stenar, på fingrarna. I handen höll hon en käpp af Indiskt rör, och med ändan af denna käpp stötte hon i stekpannan och sade: fiskar, ären j trogna ert löfte?
Vid denna syn svimmade kokerskan. Men jungfrun upprepade sin fråga för andra och tredje gången, hvarefter fiskarne lyfte sina hufvuden ur stekpannan och svarade: Ja! Ja! Derefter upprepade de följande vers:
