Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
44
BERÄTTELSEN

och har befallt mig att icke tillåta någon gå in till honom. Och låt ingen veta hvad jag ämnar företaga!

Veziren gjorde förgäfves invändningar mot denna plan. Konungen förklädde sig, spände omkring sig sitt svärd och skiljde sig ifrån sin omgifning. Han vandrade hela natten ända till morgonen och fortsatte att gå, tilldess värmen blef alltför mycket tryckande för honom; då stadnade han och hvilade; men derefter fortsatte han sin vandring det återstående af dagen och den andra natten ända till morgonen, då han på afstånd blef varse någonting svart. Vid åsynen deraf blef han glad och sade till sig sjelf: måhända skall jag der finna någon, som kan meddela mig underättelse om denna sjö och dess fiskar. Och när han nalkades till det svarta föremålet, fann han detta vara ett palats, uppfördt af svart sten och belagdt med jernplåtar; och ena halfdörren till dess port var öppen, men den andra tillsluten. Konungen blef glad och stadnade vid porten samt bultade sagta derpå, men hörde icke något svar; han bultade andra och tredje gången, utan att någon svarade, och bultade sedan för fjerde gången med häftighet; men ändock svarade ingen. Då sade han: här finnes tvifvelsutan ingen menniska; och han tog mod till sig samt gick igenom porten in uti gången och ropade: ni invånare i palatset, jag är en främling och en resande; hafven j några lifsmedel? Och han upprepade dessa ord andra och tredje gången, men erhöll icke något svar. Då stålsatte han sig och tog djerfhet till sig samt gick ifrån gången ända fram till midten af palatset; men der fann han ingen menniska, utan såg blott, att det var väl inreddt samt att i dess midt fanns en springbrunn med fyra lejon af rödt guld, hvilka ur sina gap utsprutade vattnet likt perlor och juveler; rundt deromkring flögo foglar, och öfver palatset var utbreddt ett nät, som hindrade foglarna från att flyga bort. Vid åsynen af allt detta blef han förvånad och ledsen deröfver, att han icke blef varse någon, hvilken han kunde tillfråga om sjön och fiskarna och bergen och palatset. Han satte sig derföre ned imellan dörrarna, öfvervägande allt detta; och medan han der satt, hörde han en klagande röst från ett sorgfullt hjerta, som sjöng följande verser:

O öde, du har icke förbarmande med mig och befriar mig icke! Si, mitt hjerta är slitet mellan bedröfvelse och fasa!
Vill icke du (o min gemål) hafva medlidande med den mägtige, hvilken kärleken förnedrat, och med den rike, som blifvit fattig?