210
kroppen. På samma sätt skedde det med den andra och den tredje och likaså med alla de öfriga efter hvarandra, ända tilldess fyrtio blifvit aflifvade. Ala ed-Din förskonades ända till slutet; han nödgades lyssna till deras dödsrosslingar och sade derunder vid sig sjelf: Guds nåd vare med dig, o Ala ed-Din! Ditt lif har sett sitt slut. — Då sade konungen: från hvilket land är då du? Han svarade: från Alexandria. Och konungen sade: bödel, afhugg hans hufvud!
Bödeln lyfte genast sin hand för att gifva honom dödshugget; men si! då nalkades till konungen en qvinna med vördnadsvärdt utseende och gick ända fram till honom. Konungen stod upp för att betyga henne sin aktning, och hon sade: o konung, sade jag dig icke, att, när skepparen kom med fångarne, du icke skulle förglömma att åt klostret skänka en eller två bland dem, för att tjena i kyrkan? — O min moder, — svarade han, — jag önskade, att du kommit något tidigare; imellertid må du taga denna fånge, som ensam är qvar. Den gamla qvinnan vände sig till Ala ed-Din och sade till honom: vill du tjena i kyrkan, eller skall jag låta konungen döda dig? Han svarade: jag vill tjena i kyrkan. Dermed tog hon honom med sig och begaf sig från rådsalen till kyrkan, der Ala ed-Din sade till henne: hvad slags tjenst skall jag här förrätta? Hon svarade: du skall stå upp tidigt på morgonen och med fem mulor begifva dig till skogen, der du skall hugga ved, lasta den på mulorna och föra den till klosterköket. Derefter skall du taga af mattorna, sopa och skura sten- och marmorgolfven samt derefter lägga mattorna på igen, sådana de förut voro. Sedan skall du taga en half ardebb hvete, sikta det, mala och knåda det samt deraf baka kakor åt klostret; men derefter tager du sjettedelen af en ardebb linsen, mal dem på handqvarnen och kokar dem. Ytterligare skall du med vatten fylla karen vid de fyra källorna, bära vattnet derifrån i ämbar, dermed fylla trehundrasextiosex träskålar, bryta kakorna i dessa samt deri lägga något af linsensoppan och lemna hvarje patriark eller munk hans skål. — Men Ala ed-Din svarade: för mig tillbaka till konungen och låt honom döda mig, ty döden skall bli mig lättare än detta arbete! Sade hon till honom: om du arbetar och fullgör den tjenst, som begäres af dig, så skall du undkomma döden; men: om du icke fullgör den, så skall jag bedja konungen, att han låter afslå ditt hufvud. Och Ala ed-Din satte sig ned, bekymrad och full af oro. Men i kyrkan funnos tio blinda och kraftlösa män, som läto honom
