förrätta de mest förnedrande sysslor. Då kom den gamla qvinnan och sade till honom: hvarföre har du icke förrättat arbetet i kyrkan? — Huru många händer har jag, — lydde hans svar, — att jag skulle vara i stånd till att förrätta detta arbete? — Du dåre, — svarade hon. — jag har icke tagit dig hit af annat skäl, än att du skulle arbeta. Derefter tillade hon: tag, o min son, denna staf (den var af bronz, med ett kors öfverst) och begif dig ut på stadens stora gata; men när Wali'n i staden nalkas dig, skall du säga till honom: jag kallar dig till kyrkans tjenst! Och han skall icke vara dig olydig. Låt honom sedan taga hvetet, sikta det och mala det samt sikta det ännu en gång, knåda det och baka kakor deraf; vill han icke lyda dig, så må du slå honom; men sjelf skall du icke frukta för någon. — Han svarade: jag hör och lyder! Han gjorde såsom hon sagt honom, och under en tid af sjutio dagar fortfor han att tvinga både små och stora till arbete, utan att någon erhöll någon vedergällning derför.
En dag satt han i kyrkan, då si! den gamla qvinnan kom in till honom och sade: gack bort ifrån klostret! — Hvart skall jag gå? — frågade han. Hon svarade: tillbringa denna natt i ett härberge eller hos någon bland dina kamrater! Han frågade: hvarföre skickar du mig bort ifrån kyrkan? Och hon svarade: Hosn Marjam[1], dottern till konung Juhanna[2], konungen i denna stad, ämnar göra ett besök i kyrkan, och det är icke passande, alt någon kommer i hennes väg. Han förklarade derpå sitt bifall till hennes tillsägelse och stod upp, under det han till henne sade, att han ämnade gå ut ifrån kyrkan; men vid sig sjelf tänkte han: jag undrar, huruvida konungens dotter liknar våra qvinnor, eller om hon är skönare än de. Jag skall derföre icke gå härifrån, förrän jag fått njuta af att se henne. Till följd deraf stack han sig undan i en afplankning, som hade ett fönster, genom hvilket man kunde se utåt kyrkan. Under det han genom detta fönster såg utåt kyrkan, si! då nalkades konungens dotter, och han kastade på henne en blick, som aflockade honom tusentals suckar, ty han fann henne lika skön som fullmånen, då han skymtar fram bakom molnen. I hennes sällskap befann sig ett fruntimmer, till hvilket hon sade: du har gjort mig glädje genom ditt sällskap o Zubejdeh! Men Ala ed-Din betraktade med uppmärksamhet det tilltalade
