När morgonen kom, sågo fakirerna sheiken stiga upp ur brunnen, och i deras ögon blef han ännu heligare än förut. Och när han inträdde i bönehuset, tog han ur den hvita fläcken i kattens svans sju hårstrån och stoppade dem hos sig, och vid soluppgången kom konungen till honom; men så snart sheiken blifvit honom varse, sade han: o konung, du har kommit hit, på det jag måtte bota din dotter. Konungen svarade: ja, dygdige sheik!. — Sänd då någon, som kan föra henne hit, — återtog sheiken, — och jag hoppas till Gud, hvars namn vare prisadt, att hon skall bli botad i ögonblicket. När konungen fört dit sin dotter, såg sheiken, att hon var besatt, hvarför han lät henne sitta ned, hängde en gardin öfver henne, tog fram hårstråen och rökte henne dermed, då anden i samma ögonblick gaf till ett anskri och öfvergaf henne. Hon återfick genast sitt förstånd, beslöjade sitt ansigte och sade till sin fader: hvad är detta, och hvarföre har du fört mig till detta ställe? Han svarade: du har ingenting att frukta, — och fröjdades högeligen. Han kysste nu sheikens hand och sade till de höga herrar af hans hof, som voro närvarande: hvad skall bli denna mans belöning för det, som han gjort? De svarade: hans belöning skall bli den, att du gifver henne till äkta åt honom. — Ni hafven talat rätt, — sade konungen; — och han gaf henne till äkta åt honom, och på detta sätt blef sheiken en konungens slägting; men när konungen dog efter någon tid, blef han tagen till konung i hans ställe.
Nu hände det en dag, att konungen var ute och red med sina krigare, då han såg sin afundsman nalkas. Men när denne kom inför honom, lät konungen sätta honom på en häst med stor heder och utmärkelse, förde honom till sitt palats och gaf honom tusen guldstycken samt en dyrbar klädning; derefter lät han honom resa tillbaka till staden och till sitt hus, åtföljd af tjenare, men gjorde honom inga förebråelser. — Betänk nu, o ande, huru den afundade förlät sin afundsman, kom ihog hans vänlighet mot denne, oaktadt allt det onda, som han tillfogat honom!
Fortsättning af den Andra Kungliga Tiggarens Berättelse.
När anden afhört denna berättelse, sade han: uppebhll mig icke länge med tal; frukta icke, att jag ämnar döda dig, och hoppas icke, att
