stånd och förkastat honom, som förnekade Mohammeds tro, menniskoslägtets höfdings! Den, från hvilken detta utrop hördes, var konungens dotter, som öfvervunnit anden; och när vi kastade en blick på honom, sågo vi, att han blifvit en askhög.
Konungadottern kom nu fram till oss och sade: skaffa mig en skål vatten! — och när hon hade erhållit densamma, uttalade hon deröfver några ord, som vi ej förstodo, stänkte af vattnet på mig och sade: genom kraften hos Sanningens namn och genom kraften af Guds, den Aldrahögstes namn, blif åter till det, som du ursprungligen varit! — och derpå blef jag en menniska, sådan jag förut varit, dock med det undantag, att mitt öga var borta. Men konungadottern började ropa: elden! elden! O min fader, jag skall icke lefva längre, ty jag är bestämd till att dö. Om han varit en mensklig varelse, så skulle jag hafva öfvervunnit honom genast. Jag rönte ingen svårighet ända till den stund, då granatkärnorna rullade bort och spriddes omkring, hvarefter jag plockade upp dem, med undantag för den, hvari andens lif befanns. Om jag plockat upp denna, så skulle han varit ögonblickligen död; men jag såg henne icke, ty sådant var ödets och skickelsens beslut; då angrep han mig åter plötsligen, och den mest rasande kamp började mellan oss under jorden, i luften och i vattnet; för hvarje gång han emot mig försökte ett nytt anfallssätt, begagnade jag emot honom ett ännu kraftigare, tilldess han grep till elden; men den, mot hvilken detta trolldomssätt begagnas, kan blott sällan komma undan. Skickelsen bistod imellertid mig, så att jag uppbrände honom först; men derförut uppmanade jag honom att omfatta Islàms tro. Nu dör jag, och måtte Gud sända dig en annan att hos dig intaga mitt ställe! — Efter dessa ord började hon bedja om räddning ifrån elden, och si! en gnista steg upp till hennes bröst och derifrån till hennes ansigte, och när den nådde hennes ansigte, grät hon och utropade: jag betygar, att det icke finnes någon annan Gud än Allah, och jag betygar, att Mohammed är Allah's apostel! Vi kastade nu en blick på henne och sågo, att hon blifvit till en askhög bredvid askan efter anden.
Vi sörjde henne djupt, och jag önskade, att jag varit i hennes ställe hellre än att jag skulle se den sköna qvinnan, som för mig gjort allt detta, förvandlad till aska; men hvad Gud beslutit kan icke afvärjas. När kon-
